Om man vill undersöka samhällsklimatet kan man med fördel granska barnen. Hos barnen går allting igen, de är värdemätaren.
I den danske författaren Morten Ramslands andra bok ”Sumobröder” befinner vi oss i radhusområdet ”Paradishaven” i fynska Odense, där barnen, i synnerhet pojkarna, lever farligt på grund av evinnerliga styrkemätningar.
Enligt baksidestexten ska berättelsen utspela sig 1981, men berättelsen känns – om man undantar några smärre tidsmarkörer – tidlös.
Denna roman får mig påfallande ofta att associera till den syriske författaren Salim Barakats grymma barndomsskildring ”Järngräshoppan” (2000). Hos Barakat är dock sambandet mellan de exempellösa förödmjukelser regeringen utsätter delar av folket för och de grymheter barnen utsätter oskyldiga djur för enklare att förstå än våldet och förödmjukelserna som både barn och djur drabbas av i Paradishaven. På något sätt känns sambandet mellan samhälle och barn mer diffust i Ramslands bok, men det kan bero på det renodlade barnperspektivet i ”Sumobröder”.
Om Barakat någon gång intar fågelperspektiv, befinner sig Ramsland alltid i ögonhöjd med barnen, och barn är inte intresserade av politik, endast av det politiska spelets återverkningar på föräldrar och släktingar. För barnen består samhället av de människor de kommer i kontakt med.
Bokens jagberättare, den elvaårige Lars, har vuxit upp i en tillvaro som till stora delar ter sig obegriplig för honom. Det är dock tämligen enkelt för honom att förstå de ständiga slagsmål som kantar hans väg – alla dessa pojkar som överallt pinkar in sina revir genom att mäta sina fysiska krafter mot varandra – i jämförelse med att förstå sig på det av och till mycket spända förhållandet mellan föräldrarna.
Mamman – som på många sätt verkar vara en högst genomsnittlig, normal mamma – är alltid hemma, medan pappan – en gravt överviktig, resande skosnörsförsäljare – ofta är frånvarande.
I en passage funderar pojken över det paradoxala i att han håller pappan högre än mamman: ”Hon var hemma varenda kväll. Vi älskade pappan för att han lämnade oss hela tiden, och vi föraktade mamman för att hon stannade kvar.”
Morten Ramslands berättarmetod är intrikat för att man som läsare kommer till insikt om saker i nästan samma takt som barnet i berättelsen gör det, även om läsaren på grund av en större erfarenhetsbank anar en del saker lite snabbare.
På vissa sätt är barn alltid djupt konservativa; om något varit trygghetsskapande – även om det i objektiv mening kanske inte är det – biter de sig fast vid detta tillstånd och vill inte se någon förändring.
När pappan till sist blir djupt deprimerad på grund av sitt delvis förljugna liv ser läsaren det som ett friskhetstecken, men varken Lars eller hans bror Överbettet har någonsin hört pappan gråta, varför detta ter sig mer skrämmande och frånstötande än till och med föräldrarnas ”knulljud”, som det står någonstans.
Jag har sällan tagit del av en så detaljerad skildring av det som kan tilldra sig i ett prepubertalt barns värld – och här befinner vi oss väldigt långt ifrån ”Barnen i Bullerbyn”. Det är som om solen aldrig lyser över Paradishaven.
Fin i kanten är Morten Ramsland sannerligen inte, det här är en bitvis obehaglig bok, där nog någon kan tycka att författaren stundtals med råge överskrider gränsen för det passande.
En gedigen språkkänsla, förmedlad till läsaren genom en utsökt översättning av Lena Hjohlman, samt en genuin lyhördhet för barns predikament lyfter dock Ramslands ”Sumobröder” högt över många av de mer ”litterära” barndomsskildringar jag har läst.
