Varför har den hårdkokta kriminalromanen haft så svårt att få fäste i Sverige? De försök som gjorts har antingen inte löpt linan ut eller framstått som övertydliga kalkeringar av de amerikanska förlagorna. Men vi har i varje fall en fullfjädrad representant för formeln och han heter Leif GW Persson, fullt jämförbar med en James Ellroy, och nu aktuell med en ny roman med titeln Linda - som i Lindamordet. Den når kanske inte upp till samma klass som de två föregående romanerna ”Mellan sommarens längtan och vinterns köld” (2002) och ”En annan tid, ett annat liv” (2003). Men att överträffa dessa måste å andra sidan betraktas som svårt, kanske rentav omöjligt. De utgör i mitt tycke de främsta exemplen på helgjutna politiska thrillers sedan Sjöwalls och Wahlöös dagar.
Den nya romanen är för övrigt tillägnad just Maj Sjöwall och Per Wahlöö, pionjärer i framskrivandet av den kollektiva polisromanen som genre, och att Persson lärt sig mycket
av dem är uppenbart. Men han förvaltar det på ett alldeles eget sätt.
Samhällsanalysen är liksom människosynen becksvart. Korruption och girighet finns överallt. Man kan inte lita på någon. De riktiga brottslingarna och rötäggen återfinns lika gärna inom de egna leden eller statsapparaten. Bland alla skildrare av svenskt polisväsende finns det ingen som krossar alla illusioner lika hänsynslöst som Persson.
Centralgestalten i poliskollektivet är denna gång kriminalkommissarie Evert Bäckström, en person som inkarnerar de allra sämsta sidorna av människor i allmänhet och poliser i synnerhet. ”Bäckström var liten, fet och primitiv men vid behov kunde han vara både listig och långsint”, heter det när han tidigt i berättelsen gör entré.

Denne Bäckström lider av en så svårartat uppblåst och falsk självbild, av en fördomsfullhet, egoism och total avsaknad av såväl samvete som ansvarskänsla, att berättarens raljerande karakteristik av honom inte bara framstår som motiverad utan nästan som ett understatement.
En del läsare kanske stör sig på denna för romanen framträdande egenskap: berättarens tendenser till översitteri och cynism visavi romanfigurerna. Men Persson hanterar det vanskliga greppet med bravur. Det bidrar till att göra läsningen sanslöst underhållande och lustfylld trots det ytterst obehagliga brottsfall som utgör berättelsens nav - det brutala sexmordet på den unga kvinnan Linda.

Mitt i semestertid begås det ett bestialiskt mord i Växjö och lokalpolisen behöver förstärkning. I brist på bättre skickas Bäckström och några (betydligt skarpare) kolleger från Riksmordkommissionen i Stockholm ner för att få ordning på kaoset. Men kaoset ökar snarast. Överst på Bäckströms lista av prioriteringar står till exempel att försnilla så mycket av skattebetalarnas pengar som möjligt. Inkvarteringen på stadshotellet ger följaktligen en dryg slutnota eftersom alltifrån den gode polismannens medhavda berg av smutstvätt till de dagliga orgierna i mat och alkohol uppenbarligen faller inom tjänsteutövningens
gränser.
Rent polisiärt finns det också mycket i övrigt att önska. Den okände gärningsmannens DNA är redan säkrat. Med glasklar logik tar sig därför poliserna an uppgiften att samla in så många DNA-prover från så många människor som möjligt. ”Topsa den jäveln”, blir Bäckströms standardsvar så fort någon ny person dyker upp i utredningen, oavsett hur perifert det hela verkar. Förr eller senare blir det ju en matchning! Till slut blir det ohållbart och en riktig förstärkning i form av poliserna Anna Holt och Lisa Mattei anländer till staden. Men då är boken nästan slut och läsaren har hur osannolikt det än kan låta börjat uppskatta Bäckströms sällskap.

Perssons nya roman är alltså en riktig fröjd att läsa. Dialogen är som vanligt knivskarp, språket kokar av berättarglädje och intrigen är det heller inget större fel på. Kriminalgåtan är på gott och ont mera avskalad i denna roman, utan föregångarnas vittförgrenade tentakler till politiska konspirationer. Ibland känns det som om det inte bara är
utredningen utan romanen själv som går på tomgång. Men det är en hastigt övergående känsla.
Den svenska kriminallitteraturen vore sammanfattningsvis oändligt mycket fattigare utan Persson, även när han inte når upp till de höjder han skämt bort oss med tidigare.