När jag gick Sidas utresekurs inför två års vistelse i Minsk, fick jag följande information av en tillkallad expert: av övriga medborgare i den forna Sovjetunionen ansågs den vitryska huvudstaden så tråkig att det påstods att kråkorna flög över den på rygg. Den som undrar varför boken med det vackra namnet ”Minsk, drömmarnas solstad” tappat både färg och kontrast i sin bildåtergivning kan alltså lugna ner sig: allt är som det ska. Konstnären och författaren Artur Klinau vet vad han gör när han framkallar sina fotografier i ett mjukt postapokalyptiskt dis, ungefär som om askan fortfarande flagade ner från skyn. ”Min stad är grå”, säger också Klinaus kollega och landsman Dmitri Plax i efterordet. Staden är grå, byggnaderna orörda, människorna lyser med sin frånvaro.
Boken om Minsk är uppväxtskildring mer än reseguide. Även om Klinau lämnar praktiska förslag på hur ankomsten till Minsk bör gå till, så är det diskutabelt om han rekommenderar denna ankomst: för hans del kan man nog lika gärna göra som kråkorna och vända ryggen till. Som handledning är boken också extra oanvändbar, eftersom riktmärken konsekvent döpts om. Oktobertorget, där en av stadens två italienska pizzerior låg, refereras till som Metafysikerns torg, och presidentpalatset, som jag passerade på väg till mina rysklektioner, får här heta Metafysikerns palats.
Sovjetunionen kallas genomgående Lyckolandet, Minsk blir Solstaden efter Campanellas utopi. Det har inget med vädret att göra. Man bör alltså förstå det mesta i den här boken – titel, undertitel, namn på platser och länder – ironiskt, men det är inte alldeles enkelt att avgöra vem eller vad ironin vänder sig emot. Kanske kan den beskrivas som en överdriven betoning av vissa egenheter i den egna kulturmiljön, gjord med kärlek men samtidigt gjord för att understryka dessa egenheters olämplighet och tendens att fostra livsodugliga medborgare. En dubbelbottnad ironi, framför allt vänd mot användaren själv, som framstår som en förlorare redan från början. Och på så sätt oerhört typisk sitt kulturklimat. Klinau är född 1965, han var 24 när muren föll, 26 när Sovjetunionen upplöstes och Vitryssland blev självständigt, 31 när Lukasjenko blev president och vred tillbaka klockan igen: han och hans generationskamrater har aldrig mer än hunnit skaffa sig relevanta verktyg för samhällelig överlevnad, förrän dessa verktyg strax blivit obrukbara.
För mig som utlänning bjöd Minsk på idel exotiska och, ja, färgstarka upplevelser, och då tänker jag inte bara på alla röda flaggor och sovjetnostalgiska parader. Minsk utplånades i stort sett under kriget (konspirationsteoretiker hävdar att det mesta utplånandet skedde efter kriget, för att man skulle kunna skylla på tyskarna) och byggdes från scratch, med ett litet Skansenliknande hantverkarkvarter sparat i äldre stil. Det var Stalins uppvisningsstad, en trädgårdsstad, ett paradis för omhuldade yrkesgrupper, militärer, säkerhetspolis, ingenjörer och fysiker: avenyerna är breda, parkerna många och gröna, husen ser ut som bröllopskrokaner och om inte alltihop var a) nybyggt och b) dekorerat med hammare och skäror samt c) ganska folktomt och slitet så trodde man sig nog i Wien eller Budapest. Det är en fasad mot väst, en kuliss, men också en verklighet avsedd att hålla sovjeteliten lycklig och nöjd. Strängt taget beskriver Klinau Minsk som ett slags Celesteville, Babars lyckostad där livet är organiserat in i minsta detalj, och om staden varit bebodd av elefanter i stället för vitryssar, om inte alkoholen och sexualdriften och tungmetallerna och nerfallet från Tjernobyl och gangsterismen och det politiska våldet och xenofobin (en gång identifierades jag som utlänning av en blind tiggare utanför GUM, Minsks NK: jag gissar att mina klackar lät dyrare och självsäkrare än andras) och den blyhaltiga bensinen och fattigdomen varit, så kanske ironin inte varit så skärande som den nu är. Men var det bara falskt? Enligt Klinau var ordet viktigare än verkligheten i Lyckolandet, men samtidigt skapas ju vår verklighet delvis av de ord vi sätter på den, det vet alla som ägnat sig åt kognitiv terapi: bestämmer man sig för att vara lycklig är slaget om inte vunnet så åtminstone påbörjat.
Det finns också något vackert med fasader och kulisser. Klinau vars pappa var med och byggde alla dessa gipsstatyer som fortfarande översvämmar landet, berättar om när man försökte fuska med en Leninstaty och gjorde den i frigolit för att spara tid och pengar: en vindpust avslöjade bluffen genom att lyfta upp ledaren och få honom att sväva högt över byn. Scenen ger mig samma svindel som när jag fick följa med Fedja som tränat vitryska fallskärmslandslaget upp på en flygtur, och såg hoppare efter hoppare kasta sig ut i det tomma blå och landa på ett grått fält i utkanten av solstaden, allesammans lika lätta som frigolit. Fedja älskade för övrigt Sjöwall-Wahlöös böcker och ansåg att Martin Beck var själva inbegreppet av en Riktig Man, apropå orden som skapar verklighet.
Kanske är denna vackra och djupt melankoliska bok ändå en resehandledning, om än till ett land som inte finns någonstans på kartan längre, ett land som befinner sig utanför tiden: en utopi.
