Det är i dag tjugo år sedan Olof Palme mördades. Under årens lopp har flera olika personer varit misstänkta. Polisen anhöll först ”33-åringen”, den slog sedan in på PKK-spåret, för att slutligen utpeka Christer Pettersson. Bland privatspanare och journalister har ett otal uppslag figurerat, som alla haft det gemensamt att de laborerat med idén om en konspiration. Hit hör påståendena att endera apartheidregimen i Sydafrika, CIA, Irak, Boforsaffären, tyska vänsterextremister eller svenska högerextremister låg bakom mordet. Journalisten Lars Borgnäs, som gjort flera radio- och tv-program om mordet, gör i En iskall vind drog genom Sverige. Mordet på Olof Palme ett ambitiöst försök att bena upp mordgåtan. Borgnäs framställning bygger på en uppdelning i oplanerade respektive planerade mord med antingen en ensam gärningsman eller en grupp av gärningsmän. Han väljer att
koncentrera sig på två av dessa kategorier, nämligen oplanerat mord - en ensam mördare och planerat mord - en sammansvuren grupp. I bokens första del går Borgnäs igenom allt som kan tänkas tala mot att en ensam vettvilling - Christer Pettersson - kan ha utfört dådet. Framställningen bygger här på en detaljrik granskning av vittnesmålen i mordfallet. Borgnäs vill visa att de olika vittnena på nästan alla punkter kommit med skiftande uppgifter: ingen tycks ha sett mördarens ansikte, heller inte Lisbeth Palme, alla beskriver mördaren på olika vis, ingen vet med säkerhet om någon följde efter paret Palme från biografen Grand, ingen verkar veta om det väntade en eller flera män utanför biografen Grand, och så vidare. Vad angår Lisbeth Palme söker Borgnäs så tvivel om hennes vittnesmål med hänvisning till olika experter och åklagarens formella fel vid förhör och konfrontation. För den som länge följt debatten om mordet är det uppenbart att Borgnäs härvid inte tillför något nytt i sak. Han har otvivelaktigt
rätt när han pekar på en del slarv och misstag i polisutredningen, men han är långt mindre övertygande när han hävdar att hela idén om en ensam mördare är uttryck för en låsning från polisens sida, ett villospår som är resultatet av utredarnas tunnelseende.

I bokens andra del framlägger Borgnäs den tes han drivit i en rad program, nämligen att mordet hade sitt upphov i en sammansvärjning bland högerextremister inom polisen, Säpo och försvaret. Allmänt sett har Borgnäs här en poäng, nämligen att mordet hypotetiskt sett kan ha emanerat ur antingen en internationell eller en nationell konspiration. Den förra hypotesen - PKK-spåret - drevs envetet av polisen under Hans Holmérs ledning, medan den senare tesen däremot aldrig har blivit föremål för en samlad undersökning. Det borde den ha blivit och Borgnäs har helt rätt i att det är en brist att så aldrig blivit fallet. Men vad finns, eller fanns, som tyder på en nationell sammansvärjning? Borgnäs gör en stor ansträngning att ställa samman de omständigheter
som talar för hans tes.

Hans utgångspunkt är att det i nationellt sinnade kretsar existerade ett utbrett hat mot Palme och att striden om säkerhetspolitiken och oenigheten i ubåtsfrågan hade stegrat aversionen mot Palme. Statsministern sågs i dessa kretsar som en potentiell landsförrädare och man fruktade i februari 1986 för hans kommande resa till Moskva. Får man tro Borgnäs fanns således både ett motiv för mordet och en konkret utlösande faktor - den förestående Moskvaresan. Borgnäs tecknar vidare en bild av ett högerextremt nätverk, i främst Stockholm, med förgreningar till bland annat Norrmalmspolisen, Säpo, enskilda officerare inom marinen, tidskriften Contra, etcetera. Så långt finns inte mycket att invända mot hans resonemang. Säkerhetspolitiken väckte vid denna tid starka känslor och enskilda poliser och officerare med högerextrema och Palmefientliga åsikter fanns också. Av detta följer dock vare sig någon konspiration eller något mord.
Borgnäs går emellertid vidare. Han gör gällande att det
”låg något i luften” dagarna innan mordet. En general bekräftade vid en middag att Palme var landsförrädare, ett kommunalråd i Norrköping fick av en polis höra att det fanns en plan för att döda Palme, i en förort i Stockholm hörde någon en man skrika ”nästa gång tar vi honom”, en bonde på Österlen vräkte ur sig till en granne ”före lördag är Palme död”, ett par kvinnor i Stockholm träffade två engelsktalande män som sa att de skulle skjuta Palme, de tog kvinnorna till en förvaringsbox på Centralen och visade sina vapen. Hur dessa tecken, varav något återfinns vid maktens centrum och andra i udda och perifera miljöer, hänger inbördes samman söker Borgnäs aldrig förklara. Sist men inte minst drar Borgnäs fram alla vittnen som har sett någon tala i walkie-talkie - den tidens kommunikationsradio - under mordkvällen. Någon talade tyska, en annan finska, någon satt i en polisbil, en annan stod i en gränd i Gamla stan. De uppgifter Borgnäs anser tala för en högerextrem sammansvärjning är inte ointressanta. Men
de saknar på det hela taget konkretion och inre konsistens. Det räcker ju inte att, som Borgnäs, antyda ett samband och att hävda att polisen är ointresserad av en inhemsk konspiration eftersom ”spåren” aldrig utretts. Det faktum att ingenting i princip kan uteslutas medför ju inte att allt är av intresse.

Är då Borgnäs konspirationstes själv uttryck för ett konspirativt tänkande. Tanken ligger nära till hands när man har läst statsvetaren Erik Åsards Det dunkelt tänkta som utgör en intressant genomgång av konspirationsteorier om morden på Kennedy och Palme. Borgnäs ser, eller snarare vill se, i mordet en kamp mellan ont och gott, mellan destruktiva högerkrafter och en progressiv vänsterpolitiker. Han anför en svärm av ”fakta” som alla talar för hans tes och han är övertygad om att det som skett inte var slumpartat utan berodde på en bakomliggande vilja. Dessa ståndpunkter är enligt Åsard typiska för konspirationstänkandet. Men de två andra kriterierna - en antiintellektuell och apokalyptisk hållning -
som Åsard anser utmärker det konspirativa tänkandet, återfinns inte i Borgnäs bok. Tvärtom finns här stråk av både öppenhet och självkritik. Nej, den avgörande svagheten i Borgnäs bok är att han inte framför ett enda tungt och konkret bevis på existensen av en sammanhållen och beslutsam konspiration, samtidigt som han aldrig avgörande lyckas vederlägga Lisbeth Palmes vittnesmål att Christer Pettersson mördade hennes make. Eftervärlden lär nog få finna sig i att mordet är polisärt uppklarat men rättsligt olöst.