Som en personligt hållen litteraturhistoria kan man se Peter Handbergs essäsamling ”Den nedkopplade himlen”. Den geografiska tyngdpunkten ligger i Centraleuropa och Baltikum, den tidsmässiga på 1900-talets första hälft. Stilriktningen som Handberg oftast närmar sig är expressionismen, med utvikningar till äldre favoriter som Georg Christoph Lichtenberg, ETA Hoffmann och Friedrich Nietzsche. Många av författarna har han tidigare översatt – Handberg är en av våra främsta tolkare av bland annat tyskspråkig lyrik.
Handberg har en förkärlek för författare som skapar ett slags mikrokosmer av de världskatastrofer som ruvar omkring dem – sådana som Kafka, Georg Trakl eller Gottfried Benn. I hans uppmärksamhet på det oavvisliga hotet i tidsandan går en röd tråd från intresset för expressionismen till essäerna om kärnvapenhotet, ett tema Handberg skrivit om tidigare som nu återkommer. En äldre exponent för samma kusliga livskänsla är Hoffmann och Handberg gestaltar den fint i en essä som parallellställer det mystiska i dennes berättelser med en resa i hans hemtrakter, det i dag ryska Ostpreussen, en trakt som aldrig hämtat sig efter andra världskrigets totala förödelse.
Till glädjeämnena i Handbergs bok hör också inkännande essäer om i dag hos oss föga uppmärksammade författare som schweizarna Rober Walser och Friedrich Glauser, den polske avantgardisten Aleksander Wat och expressionisten, Celanföregångaren August Stramm.
Men den omfångsrika boken innehåller mycket mer, och det är i viss mening ett problem. ”Den nedkopplade himlen” är mera en klippbok än en essäsamling. Den berättelse om litteraturen som livsval och existentiellt tvång, både hos skribenten själv och de författare han behandlar, drunknar i hårdskivestädningen. En del av texterna är nyskrivna, men de flesta är för- och efterord till böcker, tidningsartiklar, föredrag. Det ger en brokighet i ämnen och stillägen som är aningen störande.
Handberg pendlar till exempel mellan ett personligt grepp, som hämtar material från hans egen biografi och resor, och ett neutralt informerande som beror på att de texternas funktion varit att komplettera översättningar. En väldigt charmerande essä beskriver Handbergs egen bildningsgång i ungdomen via hans lidelsefulla förhållande till Lars Gustafsson. Indirekt speglas en hel tidsanda – den som präglade det motsägelsefulla 70-talet.
Å andra sidan tippar Handberg ibland över i ett språkligt inexakt världsförklararsvammel när han lämnar sitt kärnområde. Det sker närmast i essäerna om Astrid Lindgren och Tove Jansson, Herman Kahn respektive Paul Virilio.
Dock – avstår man från kravet på att ”Den nedkopplade himlen” ska vara en invändningsfri helhet finns där mycket att glädja sig åt: insiktsfulla essäer om betydande men mindre uppmärksammade författarskap, pregnanta tidsbilder, språklig behärskning.
