Lust och lidande, lycka och leda tvinnas samman i litteraturens historia. Den text som saknar komplikationer har svårt att övertyga; även en feel good-roman ­eller -film måste innehålla mörker och motstånd före det lyckliga slutet.

Suveränt trotsande alla prob­lem att framställa och ta till sig oskuggad lycka har Eva-Stina Byggmästar i sina senaste diktsamlingar envist skildrat en överväldigande trädgårdsidyll utan störande ogräs och mördarsniglar. I den nya boken, Men hur små poeter finns det egentligen, rör hon sig för tredje gången i sin ­förtrollade trädgård, som har fått sitt mest levande uttryck i den förra samlingen: ”Älvdrottningen”. Den godlynta ord- och formuleringsfantasin fick där kraft och substans av ett underliggande kärlekstema.

De verbala vindlingarna i den tredje trädgårdsboken startar i ”Älvdrottningen”, där en sago­natur av diktsamlingar och grönklädda, svävande poeter redan skymtar och där älvdrottningen själv har ett bibliotek. I den nya samlingen består hela naturen av böcker, dikter och poeter, ”boktornen tornar upp sig så barmlikt grant, / det är så man blir glad vid blotta tanken!” Överallt denna ­ivriga glädje i en värld som är bara poesi:

man vill det ju … vill vara hos en poet,

vara hos en gladpoet i lekstugan … vill

leka skrivleken … skriva sida upp och

sida ner … leka att man flyhänt skriver

dikter hela dagarna – att man får skriva

precis hur många dikter man vill!

Dock får denna poesivärld en oroande anstrykning av både ­poetisk diktatur och stel mekanik i en dikt med titeln ”Diktfabriken nr 153”, där poesin skapas kollektivt och slumpartat genom inmatningar av både det ena och det andra i en poesimaskin. Att ”det / här liknar en tomteverkstad nästan till / förväxling” är en föga lugnande beskrivning av vad dessa gulliga och lyckliga slavar sysslar med.

Men bilden av diktfabriken är ­naturligtvis inte avsedd att uppfattas så som jag här har gjort. I andra dikter anar man hur småpoeterna myllrar kring poeten, när inspirationen rinner till, vilket förstås innebär att diktfabriken är en bild av den poetiska ingivelsen: ”poeterna kring poeten det syns det är / blommönster växtbilder bokkvinnor. lyrik- /pojkar, men rosenkindade. och lekdrömmar.”

Det originella med Byggmästars poesi är kombinationen av livsglädje utan alla synliga bakom­liggande komplikationer och en oförtrutet vital och vänlig ordfantasi. Vill man vara kritisk, kan man tycka att alla de poeter som sägs bebo denna förtrollade värld tycks vara till förväxling lika varandra – klonade arbetare i en ­klorofyllgrön poesifabrik, vilket i sin tur säger något om det enahanda och en smula dekorativa i den verbala vegetationen.

Vill man se saken på ett annat sätt, kan man låta sig uppslukas en stund av den förtrollade trädgården i förvissningen om att världen utanför den är tillräckligt fylld av skuggor och svårlösta problem.

Det gladpoeternas paradis som Byggmästar rör sig i överensstämmer alltså inte i någon större utsträckning med den verklighet där hennes diktsamlingar kommer ut. Vi får här möta ett alternativ till allt det mer eller mindre mörkt reflekterande som i litterära sammanhang brukar tvinnas samman med det ljusa, vi får gå in i en stor glädje formulerad med oföränderlig energi.

Om det räcker för att göra läsaren häpet storögd genom hela boken är en annan fråga. Och vad bär läsaren med sig efter läsningen – en tillfällig upprymdhet, en besvärande känsla av sockrad skönmålning eller en jublande vitalisering av sin föreställningsvärld?

Alla reaktionerna är fullt möjliga. Och även om jag har svårt att inte besväras av det endimensionella i allt detta genomsnälla vitsande, skimrande, blommande och trudeluttande, ifrågasätter jag inte ett ögonblick poetens ­absoluta närvaro och ömsinta omsorg om varje ord och stavelse. Men nog längtar jag efter något slags motstånd, en liten skymt av problematisering – bara något, som hade givit relief åt dessa ”mjuka dikter”, framställda på ”skrivmaskiner av velour”.