Ingenman Owens – Ingen kallad – är en pojke som bor på en kyrkogård. Hans föräldrar är döda, mördade av den mystiske ”mannen som är Jack”. Ingens fosterföräldrar är också döda. De är spöken, och tillsammans med de andra döingarna på stadens övergivna kyrkogård, tar de hand om Ingen, lär honom allt de kan: en del användbara spöktricks, en del daterad kunskap om världsliga ting, en del högst personliga vittnesmål om tiden som flytt. Utanför kyrkogårdens murar hotar faror, en mördare på fri fot. Endast hos de döda kan Ingen leva i trygghet.

Neil Gaiman är en av vår tids främsta förnyare och förvaltare av den fantastiska traditionen. Hos Gaiman är fantastikens halsbrytande vändningar aldrig omotiverade. Hans verk drivs av en egen, alldeles självklar logik. Därför är det överraskande att ”Kyrkogårdsboken” – titeln alluderar på Kiplings ”Djungelboken” – inledningsvis faller in i jargong, i en till synes ordinär blandning av skräck- och fantasyrekvisita, lekfull visserligen, men också oväntat fantasilös. Efter ett femtiotal sidor rör det dock på sig och Ingens berättelse utvecklas till något mycket mer än bara en skicklig vridning av bekanta motiv.

Särskilt subtil visar sig den genomförda vridningen av perspektiv vara. Ingens normaltillstånd är det övernaturliga. Det främmande är det normala. Hans värld befolkas av spöken och häxor, varulvar och vampyrer. Här finns onämnbara fasor i djupen, ockulta världssammansvärjningar ute efter blod. Allt detta är ok, som hemma. Vår verklighet däremot, är det stora okända, fantasivärlden att utforska och längta efter.

Ingens äventyr blir på så vis inte bara en spännande och skrämmande färd mot en förutbestämd konfrontation mellan onda och goda krafter. Det är det, förvisso, ordentligt nervpirrande och ruggigt otäckt. Men riktigt gripande blir det i episoderna, i ögonblicken på vägen. Här ges en fantastisk skildring av en uppväxt, av det ensamma barnets vardagliga vedermödor, där den största smärtan alltid är att mista en vän.