Man kan fundera över vad det är som gör vissa människor till författare. När jag läste den ålderstigne författaren Harry Bernsteins (född 1910) debutroman ”Den osynliga väggen” (2006) kunde jag tänka mig att fadern – denne bisarre, grymme och självsvåldige man – var en av orsakerna. Bernstein berättar om sin påvra uppväxt i en liten engelsk industristad i början av förra seklet; till skillnad från fadern är modern god och kärleksfull.
Moderns dröm är att få komma till Amerika, där hon hyser förhoppningen att familjen ska få det bättre. Bernsteins andra bok ”Drömmen” (2008) beskriver resan till landet i väster i början av 20-talet. Den grymme fadern är fortfarande berättelsens motor, men förvandlas alltmer till något av en krumelur som familjen får allt svårare att ta på allvar.
När Harry Bernstein nu kommer med sin tredje och avslutande bok, Guld pilen , beskriver han sitt liv med Ruby som han träffade i början av 30-talet. Han tillhör den kategori författare som rätt upp och ner berättar om sitt liv, sanningen om man så vill, utan krumbukter om än med humor, utan att vara intresserad av allt annat man kan använda litteraturen till, förslagsvis fabulerande. Men Harry Bernsteins uppväxt var tydligen något av en roman i sig, mest på grund av fadern. En sådan karaktär skulle inte ens den mest förslagne författare kunna uppfinna.
När Bernstein i ”Guldpilen” skildrar sitt merendels lyckliga liv med sin älskade Ruby saknar jag som läsare den mörka energi som fadern i de två första böckerna representerade. Det gör den tredje boken mindre obönhörlig även om jag måste tillstå att den innehåller många gripande scener, inte minst de som beskriver den svåra cancersjukdom som till sist berövar författaren hans hustru. Ruby och Harry har firat sin 67-åriga bröllopsdag när hon en morgon vaknar med blod på kudden, det är så hennes dödliga sjukdom uppdagas.
Harry Bernstein berättar om den familj som han till slut bildar med Ruby, fastän han länge är skeptisk på grund av erfarenheterna från uppväxten. Han beskriver arbetet som lektör för ett stort filmbolag och de författardrömmar som han när hela livet och som han efter Rubys död ännu en gång söker förverkliga. För Harry Bernstein stod valet mellan att ta sig av daga i det ödsliga tomrummet efter Ruby eller skriva sig ur sin djupa depression.
Den nu 99-årige Harry Bernstein har läst många refuseringsbrev i sitt liv, det dröjde länge innan något förlag intresserade sig för ”Den osynliga väggen”. Han försökte med ett otal amerikanska förlag innan han till sist vände sig till England. Då fick han äntligen napp. För människor som drömmer om att bli författare, och som kanske har en särskild pärm med mer eller mindre originella refuseringsbrev, är berättelsen om Harry Bernstein underbar och uppmuntrande. I sanning: det är aldrig för sent.
