Det var länge sedan biobesöket var en magisk upplevelse och ännu längre sedan filmen satt på ohotad tron som de storslagna drömmarnas och den storslagna verklighetsflyktens medium. Förvisso har Hollywood, denna märkliga skärningspunkt mellan verklighet och fiktion, alltid varit en industri, men kanske var man bättre på att dölja det under de stora glansdagarna? Och vad signalerar egentligen ”The artist”, den Oscarsbelönade svartvita och i princip helt stumma film som har premiär i dagarna? Det känns befriande osannolikt med en sådan film på 2010-talet, men väldigt talande att den är fransk, och inte amerikansk.

I den chilenske författaren Hernán Rivera Leteliers lilla roman ”Filmberätterskan” från 2009, hans första på svenska, ligger den vemodsbestänkta filmromantiken som en slöja över sidorna, där namnen på guldålderns stora skådespelare avlöser varandra. Berättelsen utspelas i ett litet salpetergruvsamhälle i den chilenska Atacamaöknen, där huvudpersonen María Margarita bor med sin far och sina fyra bröder. I korta, ibland bara ensidiga kapitel, växer historien fram om familjen, den lilla byns biograf och María Margaritas korta och fantastiska bana som byns filmberätterska.

När faderns förlamning efter en gruvolycka hindrar honom från att ta sig till biografen, och den minimala sjukförsäkringen med nöd och näppe räcker till en biljett, får María Margarita och hennes fyra bröder tävla om vem som bäst kan återberätta en film för de andra. När det blir hennes tur är det ”Ben Hur” som visas på den lilla biografen, till brödernas avund, och när hon kommer hem tar filmen henne i besittning: ”Den kvällen var jag den unge Ben Hur. Jag var Messala, den onde i filmen. Och jag var de två spetälska kvinnorna som botades av Jesus. Jag var till och med självaste Jesus. Jag berättade inte filmen utan agerade den. Eller mer än så: jag levde filmen.”

På en enkel, rättframt berättande och vackert nyanserad prosa berättar så Rivera Letelier om hur María Margarita blir Santa Fe Delcine, som med hjälp av rekvisita och en allt mer sofistikerad framställningskonst gör den återberättade filmen mer levande än filmen själv. Romanen är inte bara en nostalgisk sång om en försvunnen filmtid, utan också en lika nostalgisk hyllning till det muntliga berättandet. Den är en saga om sagoberättande, där María Margarita blir en av Sheherazades små systrar, som berättar för att inte bara erövra livet, utan ett annat liv än det den lilla fattiga byn kan erbjuda.

Men Sheherazade behövde inte tävla med tv:n. När den första tv-apparaten kommer till byn blir det tomt där hennes publik tidigare suttit och redan innan livet hunnit börja är sagan över och drömmarna krossade. Hon blir en spegling av sin mor, som full av drömmar om framgång lämnade familjen efter faderns olycka. Som ett spöke dröjer minnet av henne kvar och som ett spöke blir María Margarita till sist ensam kvar i byn.

Jag är oförmögen att stå emot under den dubbla tyngden av nostalgisk filmromantik och sagoberättande, och överser därför med de omotiverat korta kapitlen, liksom med de i slutet något abrupt ihopknutna trådarna. Hernán Rivera Leteliers filmhyllning har ändå det rätta skimret.