Hyllat tyskt ­”frökenunder”

–Jag ville ju bara berätta om de här tre personerna. Alkoholism, konstnärskap eller att vara kontrollfreak gäller väl inte bara en generation?

Snön och regnet har lierat sig och markerar att det inte alls är varm vår på gång. Det är grått och blåser över den röda Johanneskyrkan, över Johannesgatan och in på Art hotells innergård där Silke Scheuermann kommer i ljusgrå kappa och guldbrun- och vinrödmönstrad sjal.

Det är första gången hon är i Stockholm, säger hon och grimaserar.

–I Frankfurt är det varmt nu. Ganska i alla fall.

Men när hon har satt sig på en bänk i hotellets frukostmatsal ler hon och verkar inte alltför nedslagen av vinterchocken.

Hon tittar på den svenska utgåvan av sin första roman, Timmen mellan hund och varg, som jag har lagt bredvid den tyska.

Den tyska är kallt blå med en kvinna ensam på en bro. Den svenska är gul och rosa-röd med en kvinnas hals. Silke Scheuermann berättar att den även i Nederländerna går i varmare toner.

–Ni är väl mer optimistiska.

Kanske är det blåa en bättre beskrivning av hennes roman. Den inleds i en simhall där jag-personen tänker: ”Jag är ingenting, ingenting annat än en ljus kontur, den här morgonen på den smala golvremsan mellan bassängen och simhallens glasvägg, den tusende återspeglingen av ett för många år sen avslutat liv, en skamlös kopia av en första mening.”

Så kyligt, men emotionellt, fortsätter kammarspelet om två systrar som efter många år möts just i simhallen. ”Jag är ingenting” kan tolkas som en ung kvinna som inte kan definiera sig i världen. Men Silke Scheuermann vrider det till något positivt.

–Det är tidig morgon när huvudpersonen simmar och tänker det där. Det är som en födelse, hon har just flyttat från Rom till Frankfurt och lämnat allt bakom sig. Det är en existentiellt bra känsla. Allt börjar på nytt. Det handlar också om att man nu även i hennes ålder, i 30-årsåldern, kan byta spår. Man kan leva olika liv efter varandra. Man kan kalla det för en förlängd pubertet. Man söker vidare hela tiden.

I boken får man glimtar av den yngre systern, den kontrollerade jag-personen som är namnlös hela berättelsen. Genom henne skapas en bild av Ines, den vackra konstnären som lillasystern avundats och som nu har fallit ned i ett svårt alkoholmissbruk. Och så Kai, Ines pojkvän, som lillasystern också får ihop det med.

Silke Scheuermann fick idén till romanen på en utställning med konstnären Francis Bacon på Kunsthalle i Hamburg.

–Hans tavlor gjorde väldigt starkt intryck på mig. Flera av mina dikter har tagit avstamp i olika tavlor. Men jag insåg snabbt att det här inte handlade om en dikt utan att temat krävde större utrymme och längre tid.

Det tema hon fann var hur en identitet skapas och var gränsen mellan djur och människa går.

–Det ser man verkligen i ­Bacons porträtt, med sina fula och förvridna ansikten.

Silke Scheuermann säger tveklöst att hon kan identifiera sig med alla karaktärerna. Men det är inte hennes liv, även om hon också bor i Frankfurt.

Och hon har ingen syster. Bara en bror som är dataingenjör i USA, berättar hon och skrattar.

–Att boken handlar om systrar var aldrig särskilt viktigt för mig. De kunde lika gärna vara två gamla väninnor. Det viktiga var att de hade en gemensam historia och kunde identifiera sig med varandra.

Silke Scheuermann är inte övertydlig i sin roman. Det var också hennes avsikt. Därför tog hon bort två tredjedelar av det ursprungliga manuset.

–Jag ville att bara det allra viktigaste skulle stå i boken. Jag vill inte förklara och psykologisera som att ”Det hände i deras barndom och därför blev det så och så”.

Titeln då? Silke Scheuermann beskriver timmen mellan hund och varg som när man går över gränsen och inte längre har kontroll, som när Ines går in i sitt drickande. Hon har fastnat för det franska uttrycket ”entre chien et loup”, mellan hund och varg.

–Det är tidpunkten när dag blir natt, som nu ungefär, säger Silke Scheuermann och pekar ut genom fönstret på skymningen där man snart inte kan skilja en hund från en varg.

Timmen mellan hund och varg har av flera tyska kritiker kallats för en generationsroman. Men Silke Scheuermann hade aldrig en tanke på att skriva en roman som signalerar Här, vi, just nu!.

–Fast visst, den handlar bland annat om en reklamkampanj och utspelar sig i en storstad.

Envisas man kan hon ge fler ”just nu”-exempel. Som när jag undrar om de två kvinnorna, en framstående konstnär och journalist, bara har lyxproblem.

–I kreativa yrken kan man bli framgångsrik fort, men det kan också snabbt tas ifrån en. Gallerierna kanske inte längre vill ställa ut ens tavlor. Och en tidning kanske lägger ned sin Berlinbilaga och så är man åter på noll.

–I Tyskland talar man just nu om ett akademikerproletariat. Det är människor som har studerat och kanske har en doktorstitel, men som från och till måste köra taxi eller göra något annat de inte hade tänkt.

En annan etikett som de tyska medierna har klistrat på henne är ”Fräuleinwunder”. Det är en beteckning som i flera år har använts för att bunta ihop henne och andra yngre, författare, ”fröknar” som Judith Hermann, Juli Zeh och Jenny Erpenbeck.

Silke Scheuermann skakar på huvudet så att de bronsfärgade örhängsbollarna dinglar när jag visar en recension från en tysk tidning. Den börjar med att det inte brukar vara så lätt att vara ung och kvinna som författare.

–Man pratar ju inte om ”Herrleinwunder”, om unga män som skriver böcker. Det finns en fixering vid unga kvinnor som man nu tycker berättar på ett nytt, friare sätt. Det är klart att det är positivt menat, men det är också nedlåtande. Dessutom kallas man Fräuleinwunder från att man är 18 till 58 år. Efter fem böcker kan jag väl inte vara något Fräuleinwunder längre.

Silke Scheuermann debuterade 2001 med en diktsamling. 170-sidiga Timmen mellan hund och varg är hennes första roman.

–Jag har försökt att skriva lyriskt, med långa meningar och en viss rytm. Det är inte så stor skillnad mellan att skriva en roman eller dikter för mig.

Hur kom det sig att du blev ­författare?

–Jag tänkte aldrig att jag ville bli författare när jag var yngre. Det var inte ett alternativ att bli något konstnärligt. Min pappa är civilingenjör och min mamma jobbar på bank.

–Jag skrev dikter under en massa år, men visade dem aldrig för någon. De kändes för privata. Så vann jag ett stort pris och så kom min första diktsamling och nu är jag författare på heltid.

Varför skriver du?

–Varför? För att jag vill förklara och ordna världen på något sätt.