Han är man, muslim, libanes, småtjuv och psykopat. Frågan är varför han misshandlar sin svenska fästmö, försöker mörda hennes far och förnekar deras dotter, samtidigt som han vill att flickan skall skickas till hans släktingar i Libanon.
Samtliga egenskaper kan användas för att förklara mannens illdåd. Sverigepartisten eller Saltfalangisten tar fasta på att mannen är muslim, en taleskvinna för Roks fokuserar på att mannen är man, medan etnologen kanske skulle påpeka att påfallande många fall av kvinnomisshandel och s k hedersmord involverar män från en mindre del av Mellanöstern: muslimer eller kristna tycks sakna avgörande betydelse.
Den liberalt sinnade påpekar försynt att varje människa har ett individuellt ansvar för sina handlingar. Oberoende av s k kulturell bakgrund kan man välja att inte misshandla en kvinna. Ingen man tvingas att bli ett ärelöst kräk. Liza Marklund ger ingen entydig förklaring i boken Gömda, som gavs ut första gången 1995, alltså tre år innan Mark- lund fick sitt spektakulära genombrott som thrillerförfattare. I boken, som nu återutges i omarbetat skick, berättar
Marklund historien om en ung kvinna, Maria Eriksson, som blir huvudlöst förälskad i en libanesisk man.
Allt tycks till en början bra, men i takt med att mannen blir säkrare i förhållandet börjar han framställa alltmer horrib- la krav: Maria får inte visa sig i baddräkt på stranden, hon får inte hälsa på manliga bekanta, hon skall konvertera. Han nedvärderar allt hon gör; även att hon läser lokaltidningen blir ett tecken på kulturell efterblivenhet i kulturchauvinistens ögon. Under sin ytterst svåra graviditet avkrävs Maria också oupphörlig service, även mot mannens kompisar som kan dyka upp när som helst på dygnet.
Och hon misshandlas. Maria behöver inte ens protestera för att få ett hårt slag: mot munnen och mot ögonen, allt för att förekomma kritiska ord och prövande blickar. Det blir bara värre. När Maria försöker bryta sig loss, hotas hon inte bara av mannen, utan även av hans kompisar. När hon träffar en ny man och de gifter sig blir trakasserierna än värre. När som helst kan de dyka upp, taktfast skanderande orden ”hora-hora” och ”döda-döda-döda”.
Familjen utsätts också för mordförsök och tvingas gömma sig. Myndigheterna står handfallna, även de fängelsepsykologer - mannen hamnar i fängelse en tid – som låter sig duperas och rent av förbereder en plan för hur mannen skall kunna återuppta umgänget med en dotter han både misshandlat och försökt mörda, utan att fråga Maria om det lämpliga i arrangemanget. Nu lever Maria Eriksson och hennes familj, under nya namn, i en annan världsdel.
Men varför blev det så?
I ett nyskrivet efterord påpekar Maria Eriksson att hon borde gått efter första slaget. Ingen kan döma, även om man kan beklaga att hon inte vågade vittna när åklagaren, efter anmälan från en socialassistent, väckte åtal mot mannen. Kritik ska naturligtvis också riktas mot de myndigheter som ännu inte kunnat införa trovärdiga påföljder mot de våldsmän som bryter besöksförbud. Det är groteskt att den misshandlade skall tvingas skydda sig eller fly. Man kan också undra hur blind kärleken kan bli, när en upplyst kvinna förnekar allt hon tidigare trott på; några av Marias väninnor gick också in i förnedrande förhållanden.
Men hur förklarar vi förnedringen? Sigrid Kahle kritiserar Marklunds bok i en annars utmärkt analys av orientalismen i moderna fiktioner: ”I Maria Erikssons och Liza Marklunds roman Gömda (1995) demoniseras den orientaliske mannen. Det goda är det svenska, det onda det orientaliska” (”Halva världens litteratur”, 2/99).
Jag tror att omdömet är alltför strängt. För det första är boken ingen roman, för det andra reser den inte anspråk på att säga något på en generell nivå. Det är en berättelse ur livet (jag utgår från att den i allt väsentligt är sann). Vad som demoniseras är en man från Mellanöstern och hans kompisar. Den demoniseringen är knappast obefogad.
Om boken skall kritiseras för något (utöver slapp språkbehandling och sin socialsentimentala diktion) är det snarast att den inte försöker antyda åtminstone någon förklaring på någon nivå: social, kulturell, individuell. Saken kompliceras dock av att mannen kanske inte alls är muslim; är hans historier från det belägrade Beirut sanna var han kristen. Muslim blev han då för att hitta en stödjepunkt i sin nya tillvaro.
I boken har alltså inte den muslimska tillhörigheten något förklaringsvärde, inte heller mannens geografiska härkomst. Kanske är Marklund och Maria Eriksson alltför välvilliga i dessa avseenden, kanske inte. I alla händelser är boken väl värd att läsa, trots att den är ganska dålig.
