”Till dig som ställt din bil på min parkeringsplats. Må lössen från 10000 kameler hemsöka ditt könsorgan.” Möjligen kunde mannen som hittade lappen på sin bil hålla sig för skratt. Men när stå upp-komikern David Batra publicerade den och andra meddelanden från förbannade människor i Den som inte tar bort luddet ska dö! sålde boken i hela 150000 exemplar.

Humor, såväl vitsböcker som roliga berättelser, betraktas ofta som mindre fina. Ändå, längtan att få skratta är stor. Stå upp-komiken firar triumfer och etermedierna öser på med humorprogram.

–Men i litteraturen är det svårt med humor. Det ligger så djupt rotat i vår kultur att det som är roligt är lättviktigt och därmed inte lika angeläget, säger Eva Johansson, litteraturkritiker i SvD. Hon tycker att roliga böcker som gör att vi kan skratta åt oss själva och som synliggör oss och vår sfär gott kunde lyftas fram mer.

–Vi kritiker är nog ibland lite osäkra på hur vi ska förhålla oss till en roman som främst är ute efter att roa. Tänk om jag avslöjar mig som ytlig om jag uppskattar det här, tycks vi tänka, fortsätter hon.

Att humorn generellt sitter trängre i Sverige än i andra länder tror hon inte.

–Jag vet inte hur kul litteraturen är i Tyskland eller Österrike. Däremot är den anglosaxiska traditionen annorlunda, säger hon och får medhåll av Jonas Axelsson på Bonniers:

–Humor rimmar inte med den tradition vi har i huset. De anglosaxiska förlagen däremot blandar högt och lågt, man är nästan aldrig rädd för att vara underhållande.

Varför viss humor överlever och annan blir hopplöst gammal är svårt att sätta fingret på, bortsett från det rent aktualitetsbundna. Människor har skrattat åt samma tanke- och bananskalsvurpor i alla tider. Men för att hålla krävs mer; några talar om en subtil språklig känsla, att kunna vrida på orden, det som också gör humorn till en så svår genre. När pekpinnarna blir för tydliga – skratta här! – vissnar texten fort.

Svante Weyler på Weyler förlag nämner två saker som är särskilt svåra att få till i litteraturen: att beskriva sex och att vara rolig. Misslyckas man blir fallet stort.

–Förlagen får in ytterst få manus som är direkt roliga, säger han. Det är ingen ansedd genre i vårt land och har få kvalificerade utövare. Torgny Lindgren är ett av få undantag.

I samtalen med förläggare och kritiker blir humorns statusstege snabbt synlig; på sportstugans mulltoa finns dassböckerna medan det i bostadsrättens helkaklade badrum ligger humorböcker från Designtorget.

–När vi gjorde Batras bok tänkte vi just på Designtorget, deras kunder är lite som ”early adopters”. Den sålde oerhört bra, men det tog ett tag innan bokhandeln reagerade, säger Anders Sjöqvist, som arbetat med roliga böcker på flera förlag, nu på Forum (som förlägger Richard Fuchs) och dotterförlaget Frank (David Batra).

Svårigheten att träffa rätt vittnar flera om. Till sist är det är det skrattet hos redaktörerna själva som får avgöra. Och vi skrattar som bekant åt olika saker.

–När man sedan måste läsa manuset flera gånger så gäller det att komma ihåg vad man tyckte var så roligt från början, säger Anders Sjökvist och ser några gemensamma faktorer för de böcker som säljer: det roliga ska uppfattas snabbt, och lätt kunna delas med andra, drastisk titel, känd författare, gärna från stå upp-scenen.

Bonnier Carlsen ger i dagarna ut sin elfte dassbok, Fisförnäma dassboken. Titeln är inte vald för att kvala in i kulturetablissemanget.

–Nej, vi hittade en gammal humorbok om Oscar II och Gustav V och då var fisförnäm ett roligt ord att leka med, säger Karin Nilsson som bland annat arbetar med förlagets humorutgivning.

När de 1999 tog över idén som då redan gjort succé i andra länder utbröt diskussioner i förlagskorridorerna: Ska vi verkligen ge ut dassböcker? Nu, 700000 exemplar senare, är det mest glada miner.

Hur viktig är humorn när förlagen presenterar sina böcker? I Svensk Bokhandels vårkatalog finns få reklamtexter med orden rolig, humor eller komik. När de någon gång förekommer samsas de med andra balanserande ord.

Norstedts puffar för Konsten att gråta i kör av Erling Jepsen som en ”nattsvart och komisk historia”. Ordfront lyfter fram Toffs bok av Kalle Dixelius med orden ”sorgligt, roligt och otäckt på en och samma gång”.

–I Sverige måste humor ha ett stänk av svärta för att tas på allvar. Det går inte an att bara ha roligt, det ska göra lite ont också, säger Eva Johansson.

Håkan Bravinger på Norstedts menar att humorn måste samexistera med något annat, för att boken ska uppnå hög litterär kvalitet.

–Där bör finnas en klangbotten, något som humorn spelar mot, som djupt allvar, tragik eller spänning, som till exempel hos Mikael Niemi, där det ju är både mycket mörkt och mycket roligt.

Att förlagen inte slår på trumman för den humor som trots allt finns i utgivningen kan tyckas märkligt, med tanke på att flera förläggare talar sig varma för hur svårt det är att få läsarna att le eller skratta, och vilken begåvning det är att kunna vara rolig – och med tanke på att humor säljer.

–År 2001 gav vi ut Fredrik Lindströms Vad gör alla superokända människor hela dagarna. Den är mycket rolig och blev Sveriges mest framgångsrika novellsamling någonsin och ligger nu på en kvarts miljon sålda exemplar, säger Jonas Axelsson.

I höst ger Brombergs förlag ut J M Coetzees senaste roman, Sommartid, som enligt förlaget kännetecknas av ”befriande humor och självdistans”.

–Jag letar ständigt efter roliga böcker, vad vore Singers berättelser utan humor, säger Dorotea Bromberg.

I höst publicerar hon dessutom Fabrikör Liljeroos luftskepp, ännu en bok av Arto Paasilinna, ”Finlands svar på Woody Allen”, enligt Le Monde. Förlaget har sammanlagt gett ut nitton titlar av Paasilinna, och sålt över en miljon böcker av honom.

–Men han får inga recensioner, han ses inte som tillräckligt fin i salongerna.