Nu kommer den tredje boken i serien om de båda egensinniga sjuåringarna Ika och Ibsen. Med utgivningen av ”Frankensteins katt” har Mikael Engström och Helena Willis skänkt oss ytterligare en liten pärla att placera bredvid de båda tidigare.
Det var i boken ”Onda ögat” som vi först fick lära känna förstagluttarna Ika och Ibsen och blev inbjudna till deras stundtals rätt kaotiska vardag. Här hade Ibsen fått ett hemligt uppdrag av sina politiskt korrekta föräldrar, nämligen att rubba gängse normer genom att bära rosa skor första skoldagen.
Humor och allvar blandas på ett mästerligt sätt i Engströms texter och Willis fångar skickligt denna stilsäkra berättarton i sina medvetet naiva illustrationer. I ”Bomber och kvantskutt” lyckas Engström också behandla ett moraliskt dilemma utan några störande moralkakor. Tvärtom är det berättarglädjen, den goda historien, som får stå i centrum, och då finns det helt naturligt ingen plats för pekpinnar.
Samma berättarskicklighet visar Engström nu i ”Frankensteins katt”. På ytan handlar boken om en bortsprungen katt, men på ett djupare plan framträder en berättelse om meningen med livet – och med döden. Precis som i de tidigare böckerna räds inte Engström att ta upp vardagliga familjeproblem.
När familjegräl, arbetslöshet och fyrtioårskris behandlas visar sig också författarens skicklighet i att varva humor och allvar som allra tydligast. Det finns en värdighet i hans otvungna sätt att ta upp livets mörkare sidor, samtidigt som humorn blir så mycket varmare när den uppträder i sällskap med just allvaret.
De tre finslipade pärlorna om Ika och Ibsen förtjänar alltså en hedersplats i barnbokshyllan. Fast ännu mer förtjänar de en stor läsekrets.
