I berättelsen om Kurt och Kio länkar Lisen Adbåge till en tradition av knepiga, underhållande parkonstellationer. Här ekar alltifrån Loranga och Masarin till Lill-Zlatan och morbror raring; Stornalle och Lillnalle till Alfons och pappa.

Vilken relation Kurt och Kio har är svårt att bedöma. De bor tillsammans, den ena är längre, och förefaller möjligen ha en mer världsvan och aktiv roll. Den andra gnäller oftare. Kanske är det ett barn. Båda har något slags underliga, korvliknande hattar på skallen. Båda är nödvändigt omogna och tillräckligt öppna för att ohämmat kasta sig in i det ena galna upptåget efter det andra.

Något annat är heller inte relevant. Realismen är underordnad.

Här handlar det, som framgår av titeln, om att skaffa sig en koja. De retsamma grannarna har nämligen byggt en schyst dito i trädet framför sitt hus. Kurt och Kio, som bor i lägenhet, måste vara lite mer kreativa för att tillfredsställa sina önskningar.

Boken skyltar en ton av klassanalys; Adbåge tar ett marginaliserat perspektiv. Kurt och Kio glider runt i utkanten av samhället på jakt efter sin koja, bland utsatta, glömda miljöer, i den värld bortom huvudstråken vi i tilltagande grad vant oss att blunda inför. De tränger in och anpassar sig, som ett slags bröderna-Marx-galna jokrar, inte riktigt tillhörande något klart samhällsskikt, men öppna och redo att ta den roll situationen kräver. Med humor häcklas makten.

Adbåge arbetar med mönster och färgkontraster. Formspråket markerar med citat och pastischer bilderbokens estetiska position mellan konst, formgivning och berättande. Perspektiven är ofta behagligt skeva. Det finns en tydlig dragning åt det groteska, med svällande proportioner och plötsliga avbrott.

Det är en helgjuten bok. Något knepig och motsträvig, möjligtvis, men estetiskt sammansatt, oroväckande och oväntad. Det burleska gapflabbet kittlar i strupen. Lisen Adbåge tar sitt uppdrag på allvar, drar en lans för godheten. Tack för det.