Av vilket stoff är världen gjord? Och vad formar egentligen vårt sätt att tänka den? Kategorier som form, innehåll, stoff, materia står i fokus för den göteborgske idéhistorikern Sven-Eric Liedmans tegelstensvolym Stenarna i själen, som utkommer ungefär samtidigt med hans egen pensionering, och som förvisso vore nog för att sammanfatta ett livsverk - om det nu inte varit så att han i häpnadsväckande produktivitet under den senaste tioårsperioden författat en hel trilogi, som utöver föreliggande volym också omfattar den Augustprisbelönade ”I skuggan av framtiden” (1997), om modernitetens idéhistoria, liksom ”Ett oändligt äventyr” (2001), som tar sig för den överväldigande uppgiften att undersöka vad kunskap är.
Liedmans nya bok, som alltså ägnas begreppen form och materia, är i sin tur tredelad i sitt upplägg. Den tar sin början i antiken, hos Platonlärjungen Aristoteles. För denne betydde formen inte bara den yttre konturen, utan ”det som gör något till vad det är”, samtidigt som han också parallellt införde begreppet ”hyle” - trä eller virke - som helt enkelt betyder materia.

Härifrån anträds en vindlande väg genom historien, först via både islamiska och kristna tänkare under medeltiden och så fram till moderniteten, som avhandlas i bokens andra del - från Descartes via Hegel till Marx. Slutligen kastar sig Liedman också in i samtidens oöverblickbara flora av föreställningar kring de bägge begreppen och de skilda släktband de knutit: Foucault liksom Warhol eller Deleuze ägnas här var sitt utrymme, ofta kort men alltid pregnant.
En huvudtes han driver är helt enkelt den, att begreppen form och materia i all sin diskretion genom historien ändå kommit att formas till centrala idéhistoriska kategorier. De ”är som gråklädda tjänare som dyker upp än här än där, eller så snart ett handtag behövs”.
Här ger sig författaren också in på vad som häpnadsväckande nog hittills förblivit outforskade fält.
En så vittfamnande framställning kan naturligtvis inte vara alltigenom jämn. Antiken ligger uppenbarligen Liedman särskilt om hjärtat - och det med rätta, ty i frågor om form och materia har tänkare i varje tid återvänt inte minst till Aristoteles, och på olika vis sökt förhålla sig till hans sätt att se på det begreppspar han själv lade grunden till. Just dessa rottrådar från alla håll som löper tillbaka till antiken står i centrum för resonemanget, och ger historisk relief också åt samtida företeelser som internetkultur eller designhausse.

Samtidigt sker det, som Liedman också påpekar, ett perspektivskifte i boken vid övergången till nutid. Å ena sidan är det först här han själv riktigt träder fram som författarsubjekt och ger sig på att på allvar värdera sina resultat. Ytterligare en central tes, kanske egentligen bokens viktigaste, är att den yta som de flesta samtida teoretiker så gärna bekänner sig till dock fortfar att dölja djup som de - i postmodernismens eller något annat namn - helst velat avsvärja sig.
Å andra sidan är Liedman i samtidssammanhanget något mer svepande i sitt sätt att behandla samtida företeelser, vare sig det nu gäller Judith Butlers tänkande eller de ”spridda kommentarer” han väljer att ägna språkområden som förblivit utanför grekernas påverkan. Ändå ville man inte vara utan Liedmans historiska helhetsgrepp. En humanvetenskaplig lärdom av denna kaliber är i dag blott alltför sällsynt, i en tid då det kvickt slagordsmässiga, medialt lanserbara och kommersiellt säljbara så gärna uppträder i kvalitetskriteriernas förklädnad.
Även den som ibland skulle råka vara oense med författaren - sådant kan ju hända - måste imponeras av den stora klarheten i hans övergripande framställning, den tydlighet med vilken han både tecknar kartan och redovisar sin egen position. Sin lärdom bär han med lätthet. Läsaren åter bjuder han in till samkväm, till att själv forma sitt tänkande av den materia han erbjuder. Eller, annorlunda uttryckt, till att på egen hand materialisera tänkandets form. Stenarna i själen tynger inte - de tycks sväva.