Ett botnät är en skrämmande företeelse. En armé av vanliga, hederliga persondatorer som i smyg har programmerats att lyda en ond mästare. Kanske är din egen dator en del av ett botnät utan att du vet om det. Kanske används den för att sprida spam och angripa företags och myndigheters servrar i välkoordinerade “denial of service-attacker”, alltmedan du aningslöst slösurfar.

När säkerhetsexperter i slutet av 2008 upptäckte Confickermasken, ett illasinnat program som spred sig över internet, insåg de snabbt att den var något utöver det vanliga. På bara några veckor tog den över miljontals datorer och byggde ett botnät som hotade hela internet.

Den amerikanske journalisten Mark Bowden skildrar ett gäng säkerhetsexperters kamp mot masken. Motståndarna är inte bara exceptionellt kunniga hackare, utan även myndighetsföreträdare som bemöter alla varningar med glasartad blick – “den klassiska uppsyn av djupaste förvirring och ointresse som infinner sig hos de flesta när ett samtal övergår till att handla om datorers inre liv och funktioner”.

Hotet från botnät, virus, maskar och hackare är värda att ta på allvar. Nyligen avslöjade New York Times att USA och Israel samarbetat om cyberkrigföring mot Irans kärnvapenprogram och orsakat avsevärd förödelse i anrikningsanläggningen i Natanz.

Ryska säkerhetsfirman Kaspersky Labs upptäckte för ett par veckor sedan ett nytt och sofistikerat sabotageprogram som endast sprids på kommando från sin befälhavare, i jakt på specifika måltavlor. Det nöjer sig inte med att kopiera och radera utvalda dokument från hårddiskar, det loggar även trafik från meddelandetjänster samt använder sig av värddatorernas mikrofoner för att spela in samtal.

De mest avancerade spion- och sabotageprogrammen skapas inte av förryckta hackare utan av militärer, underrättelsetjänster och synnerligen välbeställda och kompetenta brottssyndikat, med god tillgång till spetskompetens och resurser.

Confickerjägarna – X-men, som Bowden kallar dem – kommer dock aldrig fram till vilka som ligger bakom masken, så berättelsens skurkar förblir anonyma. Det är bara ett av bokens problem. Mark Bowden brister i grundläggande kunskaper om internet och dess historia, och trots omfattande research lyckas han inte täppa igen alla bildningsluckor. Ibland åker skämskudden fram, som när han skriver om hur Facebook och Youtube “rullade på som vanligt” efter en incident 2002 – innan någon av tjänsterna existerade.

Det är inte bara komplicerade tekniska redogörelser som framkallar glasartad blick. Dåligt historieberättande har samma effekt. Uppenbarligen inser Bowden själv hur tradigt det blir med miljöbeskrivningar av kontorskomplex, redogörelser för säkerhetsexperternas meritlistor och internt käbbel på gruppens mejllista. Gång på gång försäkrar han oss därför om att det i själva verket är hemskt spännande.

“Cyberväktarna i denna strid var alltså inbegripna i den uråldriga, eviga kampen mellan gott och ont, mellan Gud och Satan”, skriver han vid ett tillfälle.

När upplösningen närmar sig, i form av ett datum då Confickermasken ska få instruktioner från sina mystiska befälhavare, är Bowden särskilt uppjagad:

“Det var lika saftigt som intrigen i en Hollywoodthriller. Skulle hela internet explodera?”

Dagen för “cybarmageddon” kommer.

Ingenting händer.

Confickers botnät finns fortfarande kvar och ännu tycks inget allvarligare ha hänt än att det använts av spammare. Det kan komma att ställa till större problem någon gång i framtiden, men i dagsläget – med avsevärt mer avancerade sabotageteknologier vid horisonten – kan vi konstatera att av just denna cyberapokalyps bidde det bara en tumme.