Gustaf Fröding (1860–1911), som föddes för idag 150 år sedan på Alsters herrgård i Värmland, är på sätt och vis otänkbar – vem skulle förvänta sig att en person med så grava alkoholproblem, en förödande relation till pengar och långa perioder av psykisk sjukdom också skulle vara en genial poet med en stor och rikt varierad produktion av den mest välformade vers vi har på svenska?
Snarare skulle man ha kunnat vänta sig expressiva utbrott av växlande litterär kvalitet, för när skulle han ha haft själslugn nog att knåpa med invecklade rytmer och rim?
Han debuterade sent med diktsamlingen ”Guitarr och dragharmonika” (1891), redan 31 år gammal och redan svårt nedgången av alkoholism. Det är en enastående upptakt på ett kort och lysande författarskap. Godlynta dikter som ”Våran prost” och ”Det var dans bort i vägen” samsas med en avdelning ”Griller och grubblerier”. Allt balanseras i slutdikten om den fattiga munken från Skara, som har slarvat bort sina munklöften, men kommit fram till en insikt om den mänskliga naturen:
Den gode han är väl ej så god,
som själv han tror i sitt övermod.
Den onde han är ej så ond ändå,
som själv han tror, när kvalen slå.
Debuten följdes av ”Nya dikter” (1894), en färgrik och blandad samling med en i tidens anda färglös titel. Gyckel och allvar samsas, ibland i samma text som i den stora sviten ”Balen”. Grubblerierna återkommer, denna gång bland annat i en avdelning bibliska fantasier. I den märkliga dikten ”Atlantis” om en sjunken civilisation håller den välljudande versmusiken samman mycket skilda tankebanor: att maktmissbruk fick allt att kantra, att undergången i själva verket var ödesbestämd och att det finns en sugande skönhet i det sjunknas ruiner. Utan tvekan drar han paralleller till sin egen tid:
Staden, som sorlar från stranden,
står på en grund, som är lera och
slam.
Kanske skildrar han i den dikten inte bara sin egen samtid i stort, utan också sin egen mer lokala och släktanknutna värmländska kultur med familjens sociala utförsresa i centrum. Forskarna har, liksom Fröding själv, dröjt vid de rika men också problematiska arvsanlag som korsades i hans person. Båda föräldrarna drabbades av psykisk ohälsa och familjens från början solida yttre ställning raserades bit för bit.
Den tredje diktsamlingen fick titeln ”Stänk och flikar” (1896). Blandningen påminner om de tidigare samlingarna, men med ett ännu rikare register av tonfall och stilar i suveränt mästerskap. En diktsvit som ”Strövtåg i hembygden”, med dess vemodiga tillbakablickar på de ljusa inslagen i barndomen, eller en dikt som ”Ett gammalt bergtroll”, med dess mörkare vemod i humoristisk belysning, hör till det som uppskattades från början. Men det som vid utgivningen verkligen uppmärksammades, och vanligen med avsky, var ”En morgondröm” med dess öppna samlagsskildring. Sedlighetsåtalet som blev följden ledde visserligen till frikännande, men det hela tog Fröding hårt. Själv var han heller inte nöjd med sin dikt, som han i en artikel i Svenska Dagbladet dömde ut som ”torr och blodfattig”.
”Stänk och flikar” är kulmen på hans poesi om man ser till variationsrikedom och glansfullt verssmide. Antydningar om vantrivsel med den egna formella förmågan hittar man bland annat i sviten ”Flickan i ögat”: ”Ty jag är dömd att veva / mitt verspositiv, / och du är gjord att leva / ditt älskande liv” heter det där med en skarp åtskillnad mellan konst som tycks gå på tomgång och levande liv.
I ”Nytt och gammalt” (1897) och än mer i ”Gralstänk” (1898) stämmer han om sitt instrument – det briljanta tonas ner, allt mer vidareutvecklar han det tankekomplex som han lät den avsigkomna munken från Skara formulera. Gralen blir nu en samlande symbol för hans idévärld – vanligen uppfattad som den oskattbara kalk, vari Jesu blod fångades upp, blir gral nu den lika oskattbara ”ljus- och livingjutande urkällan, den lysande livssaft, vars minsta utstrålade gnista anträffas mer eller mindre dold och försvagad hos alla ting och väsen”, som Fröding själv formulerar saken i förordet till ”Gralstänk”.
Denna urkraft driver också människans dubbelhet, där ont och gott tvinnas om vartannat. Den fjärde dikten i ”Gralstänk” är ett exempel:
Gral är i glädjeflickan
i ömheten, varmed hon ger dig en
kyss,
tömmer ock sedan hon fickan
på den, som hon famnade nyss.
I samma samling gör han en karakteristisk sammansmältning av två figurer i Shakespeares drama ”Stormen”: den monstruösa Caliban och luftanden Ariel blir Calibariel, bilden av vår dubbla natur.
Under en mångårig vistelse på Uppsala hospital och senare i Tullinge och Gröndal på Djurgården i Stockholm skapade han dikter av blandad karaktär, som trycktes dels i ”Efterskörd” (1910), dels postumt i ”Reconvalecentia” (1913) och ”Efterlämnade skrifter”, del 1 (1914). I den sistnämnda ingår en svit med titeln ”Mattoidens sånger”, som särskilt har fångat eftervärldens intresse. Medveten om det för sin tid udda i dessa dikter tillskrivs de av Fröding mattoiden, det vill säga den förryckte; där finns den berömda ”Gråbergssång”, där finns ”Snigelns visa” och där finns ”Ett grönt blad på marken”:
Grönt! Gott,
friskt, skönt vått!
Rik luft, mark!
Ljuvt stark,
rik saft,
stor kraft!
Friskt skönt
grönt!
Det melodiska är reducerat, men versmusiken finns kvar i den energiska rytmen; dikten är ingen beskrivning, i stället har bladets starka vitalitet fått ett direktuttryck i ord.
Vad som är bäst i Frödings poesi går egentligen inte att säga, det måste förbli en smaksak. I alla sina många stilar, från det rikt orkestrerade och livfullt beskrivna till det stramt expressiva, har han skapat dikter på högsta nivå. Samma mästerskap präglar hans ”Räggler å paschaser”, två samlingar (1895 och 1897) dikter och berättelser på ett personligt blandat värmländskt mål.
Det i 90-talismens anda värmländskt provinsiella blir hos honom något universellt, de stora livsfrågorna gestaltas i det lokala, det lekfulla, det koncentrerat pregnanta. Mänsklig och alltför mänsklig formulerar han milda drömmar och sträva realiteter, utan att döma, utan att hyckla.
Gustaf Fröding 150 år firas i dag på många håll i landet. I Stockholm med en konsert på Nybrokajen 11 där CajsaStina Åkerström, Bernt Rosengren med flera medverkar samt Storkyrkans kör.
