När Ernst Brunner, författare och idrottsman, var inbjuden att i tv dagligen leverera en betraktelse över den gångna dagens tävlingar under OS i Barcelona 1992, gjorde han det praktiskt taget varje dag i en anda av stor respekt för idrottsutövarna.
Men ett spektakulärt undantag gjorde han. Det gällde hästdressyren, en olympisk gren han beskrev som omåttligt löjlig och som förödmjukande för de stackars hästarna. Brunner föreslog att ryttarna i framtida olympiska spel skulle lämna hästarna hemma och istället själva strutta omkring på arenan i sina ridstövlar och tjusiga uniformer, detta för att på så vis med egen ådagalagd möda förtjäna sina medaljer och de poäng de får sig tilldömda.
Att få svenska intellektuella efter Ivar Lo-Johansson tvivlar på idrotten, utom ibland på boxning eller som i det här fallet på hästdressyr, kan knappast ha undgått någon. Det finns inte längre någon klyfta mellan akademikern och hockeyspelaren.
Annorlunda var det för hundra år sedan och under 1900-talets första hälft. En skrift som tyder på detta är de satiriska sportsagor av Ödön von Horváth (1901–1938) som nu ges ut på svenska i en liten volym med titeln ”Legenden om fotbollsplanen”.
Översättaren Birger Hedén har försett boken med en efterskrift, där han betonar att 1900-talets tre första decennier medförde ett enormt uppsving för tävlingsidrotten.
Ödön von Horváth publicerade sina ”Sportmärchen” för att driva med alla dessa mer eller mindre besynnerliga idrottsgrenar som folk började ägna sig åt med liv och lust – och som till och med drog till sig publik.
Horváth, född i dåtidens kejsardöme Österrike–Ungern, var själv aktiv bergsbestigare, en verksamhet som även denna räknades som idrott anno dazumal, men det hindrade honom inte att skriva absurda små sagor om hur Högersvingen kämpar mot Vänstersvingen i en boxningsmatch eller om hur Längdhoppet och Höjdhoppet blir dödsfiender under en dispyt om reglerna för hur ett äkta mänskligt hopp ska genomföras.
I Ödön von Horváths sagor, många av dem ursprungligen tryckta i den satiriska tidskriften Simplicissimus, framställs den ena sporten efter den andra som fullkomligt absurd eller i varje fall löjeväckande.
I vår tid är det lätt att vända på kuttingen och istället tycka att Horváths sportsatir är en smula fjantig och fånigt fin i kanten.
Däremot är det fortfarande roligt när författaren kritiserar idrottsutövare för deras dumma hjältedater, deras skrytsamhet och efemära fikande efter beundran.
