I sin förra ungdomsroman ”Ofrivilliga syskon” riktade Bitte Hav stad allvarliga anklagelser mot den föräldrageneration, som är så upptagen av sina egna problem att barnen negligeras. Att den boken inte väckte någon större debatt, är tyvärr ett tecken på att också barnlitteraturen själv nonchaleras, förvisas till ett sidospår i kulturutbudet.

Lyckligtvis skriver Bitte Havstad oförtrutet vidare, men den här gången publicerar hon en beskedligare bok, Parisresan , där hon skildrar alla åldrar i en familj med förståelse och sympati. Ytligt sett är det en kärleksroman, byggd på turistintryck och Parisromantiskt allmängods. Men djupast handlar den om att den kärlek är starkast som sluppit vardagstristessens nötning. Eller ...

Nora, tretton år, söker sin far. Det är hon inte ensam om i litteraturen men Havstad varierar temat med en finurlighet som skapar en lekfull och romantisk spänning. Hon knyter an till ett datum, den 8 augusti, när Mia, Noras mor och kanadensaren Paul träffades för många år sedan på gräsmattan nedanför Eiffeltornet och så tappade bort varandra för resten av livet. Att han har en dotter vet inte Paul om, Mia har inte ens reda på hans efternamn.

Nu satsar hela familjen med morfar i spetsen på ett nytt möte och därmed startar Bitte Havstad en kärlekskarusell kring detta ödesmättade datum. Uppsluppet och lockande styr hon sin tregenerationsfamilj längs de kärlekens irrgångar som är tänkbara endast i det parisiska människomyllret.

Den brokiga atmosfären är övertygande men under alla dessa äventyrliga turer är det en fråga som gnager Havstad: är det inte i vardagen kärleken måste prövas? Och måste inte Nora lära sig detta fast hon är så ung? Upplösningen är inte lättvunnen. Men till skillnad från ”Ofrivilliga syskon” är detta en hoppfull och rolig bok, som syftar till förlåtelse och försoning.