Var hör man hemma? – med denna existentiella fråga inleder Peter Freudenthal sin självbiografi. Berättelsen baseras på hans egna minnen. Boken består av sju delar som är indelade i korta kapitel. I stora drag handlar det om detsamma som de flesta liv består av: kärlek och ensamhet, vänskap och svek, glädje i vardagen och kamp mot en svår sjukdom. Men en röd tråd i detta återblickande är en strävan efter att identifiera sig själv som troende jude och som fri konstnär.
Peter Freudenthal föddes 1938 i Norrköping. I sin självbiografi närmar han sig på nytt och bearbetar sin uppväxt i en intellektuell musikerfamilj som befinner sig i en korseld mellan olika religioner och etniska identiteter. Ett viktigt tema är hur släkten togs emot i Sverige när de kom hit som flyktingar från Tyskland före kriget. Etnografistudier stärkte Freudenthals intresse för judendomen. Bland de betydelsefulla erfarenheterna skildrar han sitt arbete som arkeolog i Sudan och återkommande långa vistelser i New York.
Freudenthal debuterade som konstnär 1966 på Galerie Maxim i Stockholm. Olle Bærtlings konst hade avgörande betydelse för framväxten av hans formspråk. Uppskattningen av konkretismen resulterade dock i ett eget konstnärligt ställningstagande. Freudenthal förbinder sina geometriska kompositioner med berättelser. Titlar är deras nycklar.
I relation till den självbiografiska traditionen bjuder Freudenthals bok knappast på några överraskningar. Utan några tecken på experimentlusta följer författaren genrens brukliga normer.
Väsentligt nog gör han det väl. Från första till sista sidan rör det sig om en engagerad, men samtidigt måttfull berättarhållning. Freudenthal både redovisar och reflekterar på ett balanserat sätt. Såväl framgångar som umbäranden beskrivs med samma värdighet.
En och annan episod från musei- och gallerivärlden avslöjas med lekfull djärvhet. Men här begås inga grova indiskretioner, varken mot vänner eller mot antagonister. Det är en ärlig, men samtidigt en affektfri berättelse. Dess grundton klingar mer som en finstämd försoning än som en högljudd uppgörelse med det förflutna.
