När det amerikanska inbördeskriget bröt ut år 1861 var USA tungt beroende av bomullsodlingen i sydstaterna. Omkring hälften av landets exportinkomster kom därifrån, tack vare slavar som räknades i miljoner. Slavhandeln över haven var visserligen förbjuden sedan länge, men slaveriet blomstrade ändå.
Och i England gick väverierna på högvarv.
Redan året därpå kom krisen. Hundratusentals textilarbetare fick sparken, bara i Manchester. Människor bokstavligen svalt när en hel industri bröt ihop. Snart skulle bomull från Egypten och Indien ersätta den amerikanska, men det tog sin tid, och senare, efter kriget, var branschen förändrad.
Plantagerna i Alabama och därikring blomstrade ånyo, nu med modernare former av slaveri, alltmedan européerna började odla bomull i de nya kolonierna söderut, i Västafrika. Ett invecklat råvaruspel tog sin början. Det pågår än idag.
Journalisten Gunilla Ander, specialist på jordbrukspolitik, har nu skrivit en bok som beskriver detta spel och förklarar dess vanligen oskrivna regler. ”Bomull – en solkig historia” är en utmärkt exposé med driv i reportageprosan och en politisk udd slipad ungefär så som Isabella Lövin slipade sin, i den genremässigt snarlika boken ”Tyst hav”.
Tidigt framgår att bomull är en anonym produkt såtillvida att köparen sällan får veta varifrån råvaran kommer. Kanske anges att plagget är sytt i ett låglöneland som Kina, men själva bomullen kan vara odlad i Uzbekistan och vara plockad under ökensolen av tvångskommenderade skolbarn. Ingen vet. Fibrer från olika länder blandas likt korten vid ett pokerbord.
De konstbevattnade halvöknarna i Uzbekistan är ett av de områden som Ander besöker. Hon reser formellt som turist eftersom Islam Karimov, landets diktator, skyr all granskning. Repressionen är hård; vattnet sinar och bomullen skördas under slavliknande former. Billiga t-tröjor i Stockholm är en del av problemet.
Ett annat är intrigerna inom handelsorganisationen WTO. Författaren visar här prov på en sällsynt god förmåga att göra global jordbrukspolitik begriplig. Hon rör sig lika hemtamt bland bondeledare i Ouagadougou som i korridorerna vid WTO-möten i Hongkong och Mexiko.
Inte minst USA pumpar in väldiga subventioner för att hålla inhemska odlare under armarna, varvid fattiga länder missgynnas. Fullt så enkelt är det inte, men i princip, och Ander visar övertygande hur länder som Burkina Faso, Benin och Mali blir förlorare, trots att man där kan producera bomull billigare än i USA, och under anständigare former än i Uzbekistan.
Detta är bokens huvudspår, och jag följer det med stort intresse. Här och var hamnar Ander farligt nära Naturskyddsföreningens och andras teknikfientliga partsinlagor, men på det hela taget håller hon huvudet kallt. Den avoga inställningen till genförändrade grödor är i alla händelser begriplig, ty GMO-tekniken gynnar storspelarna, fastän grödorna i sig kan vara av godo, både för mark och människor.
Miljö- och människorättsorganisationerna är dessutom ledande i utvecklingen av metoder för produktmärkning i syfte att ge den enskilda konsumenten av textilier en chans att gynna den som gynnas bör. Vägen dit är lång och önsketänkandet vanligt, men försöken är hedervärda.
En invändning är att Gunilla Ander så sällan ger efter för frestelsen att följa givande stickspår som kanske inte hör till ämnet, men ändå. Nu nämner hon exempelvis bara i förbigående att karossen till östtyska Trabantbilar tillverkades av plast med bomull som bärande beståndsdel.
Men följer man detta spår bara lite längre lär man sig nya och tänkvärda saker – som att skrotningen av trabanter var ett bekymmer tills någon upptäckte att karossen till nöds kan komma till nytta som grisfoder. Man maler den bara.
Ja, och därifrån kan läsaren själv räkna ut att även dollar och andra sedlar av papper med bomullsfibrer i antagligen går att äta – i händelse av att subventionsvalutorna en vacker dag blir lika passé som små, långsamma bilar från DDR.
