Om man tänker sig att skräckgenrens grundfråga är ”Vad är vi rädda för?” skulle motsvarande fråga för deckargenren kanske vara ”Vad kan vi veta?”. Kriminal-litteraturen har alltid haft en dragning åt det cerebrala och kunskapsteoretiska, hur hårdkokt, samhällskritisk eller smutsigt realistisk den än har velat vara. Genom logisk deduktion eller föga glamoröst men metodiskt polisarbete, metoderna har ju skiftat, har målet varit det samma: att systematiskt rekonstruera ett brott, hitta den skyldige och återställa ordningen.

Portalfigurerna Auguste Dupin och Sherlock Holmes var bara hjärnor, avförkroppsligade representationer av ett slags rent förnuft. Men redan från början byggdes en oro in i genren, rationaliteten hotade att undermineras av allt den försökte stänga ute (känslorna, begäret, kroppen, vansinnet). Tänk bara på Dupins kärlek till natten eller Holmes kokainmissbruk. Om kroppen är deckarens förnekade Andra är den desto synligare i skräckgenren, ja hela det fundament som formeln ständigt roterar runt. Skräcken kan vara riktad mot den egna kroppen, som i Stephen Kings ”Carrie” eller Ridley Scotts ”Alien”-filmer, där människokroppen blir ett värddjur för fasansfulla och obeskrivliga fenomen och varelser.

Skräcken kan också vara riktad utanför och bortanför det mänskliga i form av allehanda monster, spöken eller bisarra naturfenomen. Även om båda genrerna gärna har lånat sig till allegoriska tolkningar är det knappast någon slump att det är skräckgenren som oftast fått denna behandling. Alla dessa monster måste ju symbolisera något, och inte sällan har detta något sammanfallit med större samhälleliga rädslor.

Hur ser det ut i dessa genrer idag då? Stämmer ovanstående mönster fortfarande? Två nya antologier kanske kan ge viss vägledning. ”De odöda” är en samling skräcknoveller och ”Mord på önskelistan” innehåller kriminalnoveller i vid bemärkelse. Båda består i huvudsak av texter från de senaste åren, vissa publiceras för första gången. Författarna är både kända och okända. Till skräcksamlingen har givna namn som John Ajvide Lindqvist, Johan Theorin och Anders Fager bidragit, men också mindre etablerade som Andreas Roman och Caroline L Jensen. Kriminalnovellerna är signerade av uppmärksammade namn som Jens Lapidus, Håkan Nesser och Inger Frimansson, men också av till exempel Susanne Jansson och Maria Ernestam. Åke Edwardson medverkar för övrigt i båda.

Kvaliteten är föga förvånande ojämn. Här finns riktiga pärlor, som Arne Dahls ”Utfrågning”, liksom bottennapp. Till det sistnämnda måste dessvärre Andreas Romans ”Alla sorters monster” räknas. En liten grupp män är på äventyrlig kick-off med jobbet, ivrigt anförda av sin despotiske chef. Fiske ute på den osäkra isen står på programmet. Monster finns det både över och under vattenytan får vi lära oss i denna text, där personerna åker upp och ner i vakar på ett så frekvent och utstuderat sätt att intrycket blir ett av ofrivillig buskis. Läskigt är det i varje fall inte.

Annars står sig genreskillnaderna ovan ganska väl. Det kanske till och med är så att de förstärks när formatet är den korta novellens. Det kroppsliga slår igenom i alla skräckisarna, mest påtagligt i den klaustrofobiska splatterbagatellen ”Sju års olycka” av Caroline L Jensen. En fyra meter lång varelse med oräkneliga ondskefulla tentakler och hundratals huggtänder invaderar villan och går bärsärkagång mot allt och alla i kärnfamiljsidyllen. Kroppsliga fasor återkommer i de andra texterna, om än mer nedtonat.

Deckarnovellerna tar sig förvisso an de tidstypiska problemen, men den större samhällsfonden är i stort sett frånvarande. Här handlar det om brott, skuld och hämnd som rent individuella fenomen. Längst drivs detta i Arne Dahls novell som på ytan har formen av ett förhör men vars yttersta syfte är en uppvisning i perspektivskiften och berättartekniska saltomortaler. Här blir formen och läsarens avkodningsförmåga allt. Både våra rädslor och vårt vetande drar sig i dessa båda antologier inåt. Spelplatsen för dem är ett medvetande som förvisso inte verkar må särskilt bra, men som framför allt framstår som allt mer instängt och solipsistiskt. Läs Edwardsons märkliga novell ”Fönstret” i deckarantologin så förstår ni vad jag menar.