Han gör det inte lätt för sig alla gånger, Håkan Nesser. Han är förvisso mest känd som deckarförfattare med sitt fiktiva Holland och sin polis Van Veeteren, böcker som även lett till stora internationella framgångar. Men han är också en författare med avancerade litterära ambitioner – som till exempel i ”Från doktor Klimkes horisont” med alla sina raffinerade korsreferenser. Nu återkommer han med en ny roman, ”Himmel över London”. Den är sannerligen avancerat komponerad med text och metatext i lager efter lager. Det gäller för läsaren att hänga med, och en och annan kanske tycker att det är i krångligaste laget, även om den som läst sin Gide (”Falskmyntarna”), Lars Gustafsson, Auster och Borges, efter ett tag genomskådar upplägget och den sinnrika kompositionen. En metaroman, således, en roman om en roman som kommenterar sin egen tillblivelse.
Det är svårt att referera för mycket av handlingen utan att förstöra spänningen för läsaren. Däremot kan jag avslöja att man redan från början blir en smula förbryllad. Ty tar man bort skyddsomslaget ser man att det på pärmen står ”En sömngångares bekännelser” av en viss Steven G Russel. Jag tänker först att Bonniers bundit in i fel pärm, men nejdå, den lekfulle Nesser låter denna roman spela en viktig roll i ”sin” roman.
Handlingen utspelar sig mestadels i London, i samtid och i huvudsak under slutet av 1960-talet. I samtiden har den förmögne holländske mediemogulen Leonard Vermin kommit till staden för att dö i cancer. Han skall med inbjudna gäster fira sin 70-årsdag – där är hustrun och hennes två barn, en från New York inbjuden ung bilmekaniker som inte förstår varför ”välgöraren” (som Vermin titulerar sig själv) kallat på honom. Tillsammans skall man delta i den till en början mystiska festen där Vermin skall tillkännage något, kanske sitt testamente.
Handlingen pendlar alltså mellan 1960-tal och nutid, och under 60-talet träffar Vermin kanske, bara kanske, av en slump den vackra och mystiska Clara, en tjeckiska som kläms mellan motståndsrörelsen och de kommunistiska myndigheterna, ty det är 1968 och Warszawapaktens makter har invaderat Tjeckoslovakien. Vermin dras in i hennes hemliga aktiviteter, något som inte är helt ofarligt. Hon blir hans stora och förblivande kärlek.
På ett annat plan möter vi den ensamme och snart föräldralöse Lars Gustav Sélen i den svenska staden K-. Han när efter ett tag författardrömmar och börjar skriva på ett jätteverk som man inledningsvis kan associera till Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”. Vilken roman han egentligen arbetar på anar man efter ett tag. Och nu avlöser de mystiska korsreferenserna varandra på ett intrikat men kanske inte alltid helt trovärdigt sätt, och till slut får vi klart för oss hur det litterära metaspelet är konstruerat. Och vem Lars Gustav Selén egentligen är. Gestalternas (varför Nesser som så många andra numera skriver karaktärerna i stället förstår jag inte) vägar korsas således gång på gång på vägen mot gåtans lösning där vi får klart för oss vilka dessa egentligen är.
Personporträtten är mycket övertygande och Nesser skriver som alltid väl. Han är utomordentligt skicklig på att portionera ut information stegvis, att antyda den så att spänningen finns kvar. Här borde pladdriga svenska deckarförfattare ha en hel del att lära.
Samtidigt kan man undra vad detta är för en roman egentligen, mer än en sofistikerad lek med fiktioner (som att gestalter i parallella berättelser heter samma sak) och metaelement? Som uppvisning är det suveränt (liksom de perfekta tidsmarkörerna), men kanske har Nesser också andra ambitioner med sin text – att berätta om förspillda möjligheter, inte minst på kärlekens område, om den ensamhet som kan drabba alla, även miljonärer. Romanen öppnar för många tolkningar, vilket är en av dess många förtjänster. Stor och tjock är den, men förvisso en riktig bladvändare.
