För tre år sedan gav Åke Edwardson ut den tionde och sista romanen i serien om Erik Winter. ”Den sista vintern” (2008) satte punkt för ett betydelsefullt bidrag till den svenska deckarlitteraturen. Edwardson har väl aldrig fått riktigt samma uppmärksamhet som Mankell, och heller aldrig varit en lika djärv förnyare som Arne Dahl. Men hans subtila balansgång mellan tradition och innovation har varit av det slitstarka och pålitliga slaget. Han har lyckats etablera något så ovanligt som en egen röst.

Nu är Edwardson tillbaka med en fristående kriminalroman som heter ”Möt mig i Estepona”. Den höga kvaliteten och det i positiv mening lite aviga skrivsättet är intakta.

Peter Mattéus är framgångsrik reklamare med fru och två små barn. Livet leker tills det en dag dyker upp ett kuvert med nytagna bilder på familjen. Brevet innehåller också en nyckel till en förvaringsbox. En djävulsk lek tar sin början, som tvingar Mattéus att konfrontera mörka och förträngda hemligheter från ungdomsåren. Storyn tar oss till den spanska solkusten, hemtama marker för läsare av Winter-serien, och till ingredienserna hör utpressning, baskisk terrorism, politisk korruption och dubbelspel.

Av det sistnämnda blir det till slut lite väl mycket. Slutet rymmer så många vändningar att yrseln ligger nära. Att huvudpersonen hemsöks av drömmar om ett hotellrum med numret tio, som också råkar vara namnet på en bok med Erik Winter (”Rum nummer tio” från 2005), minskar inte precis den känslan.

Det är å andra sidan min enda invändning mot en annars sanslöst effektiv, förtätad och spännande berättelse, som Edwardson förmår iscensätta på hälften av det utrymme som namnkunniga kolleger gärna tar i anspråk.