Både som religionshistoriker och som huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning uppväckte Torgny Segerstedt starka känslor under hela sin livstid, och han fortsätter att vara kontroversiell ännu i dag, mer än 60 år ­efter sin död. Å ena sidan var han utan tvivel en lysande forskare och Sveriges främste antinazistiske publicist under Hitlertiden: en modig, briljant och moraliskt föredömlig kämpe som alltid stod rak när andra svenskar böjde sig som gräs i storm för det tyska våldet. Å andra sidan framstår han för många som en hänsynslös, överspänd och högdragen elitist med övermänniskofasoner som gjorde honom svåranpassad i det svenska folkhemmet.

I de liberala akademikerkretsar där jag själv växte upp i Göteborg på 40-talet betraktades han närmast som en ljusomstrålad halvgud, men det finns andra som hävdat att Segerstedt överhuvud taget inte var demokrat och att hans ursinniga attacker på socialdemokratin och krigsårens samlingsregering gick långt över anständighetens gränser.

Att skriva denne starkt karismatiske men omstridde mans biografi är därför en svår uppgift som hittills ingen riktigt gått iland med. Dottern Ingrid Segerstedt Wiberg skrev tidigt en fascinerande minnesbok om sin far, men av naturliga skäl är den alltför personlig för att fungera som objektiv historieskrivning.

Ungefär detsamma kan sägas om den betydligt fylligare levnadsteckning som kom i början av 60-talet, skriven av Segerstedts före detta sekreterare Estrid Ancker. Hennes bok innehåller mängder av värdefull information byggd på gedigen arkivforskning, men den handlar mest om Segerstedts ungdomsår och förbigår med tystnad flera av hans viktigaste och mest omstridda insatser längre fram i livet.

Vad slutligen angår folkpartisten och före detta DN-redaktören Anders Johnssons Segerstedt-biografi från förra året, kan den karakteriseras som ett skäligen torftigt kompendium utan självständigt värde.

Nu har dock äntligen Kenne Fant slutfört en betydligt mer heltäckande och ambitiös levnadsskildring som inte väjer för det kontroversiella hos Segerstedt och samtidigt är spännande att läsa från första sidan till den sista. Fant är visserligen ingen arkivforskare utan snarare – som han själv skriver – ”återberättare”, men han har uppenbarligen använt lång tid på att sätta sig grundligt in i ämnet, och hans erfarenheter som politiskt engagerad filmare och dokumentärförfattare med egna minnen från krigsåren har gjort honom väl skickad att gå iland med uppgiften.

Här visas bland annat att de egenskaper som skulle göra Segerstedt till stridbar polemiker och nazisternas främste motståndare grundläggs under hans tidiga akademiska karriär. Som ung teolog är han starkt upptagen av religiösa och moraliska frågor, men hans sanningslidelse och religionshistoriska forskningar driver honom efterhand allt längre bort från kyrkans lära.

När han som 27-åring disputerar i Uppsala på en doktorsavhandling om polyteismens uppkomst får han visserligen beröm av Nathan Söderblom och andra vetenskapliga experter på området, men ortodoxa teologer hind­rar honom ändå från att bli doktor, eftersom de menar att hans avhandling inte är renlärigt kristen i sin trosuppfattning.

När han ändå lyckas bli docent i Lund och efter några år meriterar sig för en professur där, stoppas han ännu en gång av konservativa teologer på grund av sin bristande renlärighet. Till slut, efter långa och påfrestande akademiska strider, utnämns han till professor i religionshistoria vid Stockholms högskola, men hans förbittring mot det religiösa etablissemanget har vid det laget gjort honom till en stursk ensamvarg som lärt sig att strida offentligt för sin sak med orden som vapen.

Det är just Segerstedts polemiska förmåga i förening med en alltmer uttalad kulturradikalism i liberal anda som gör honom till tidningsman och från 1917 till huvudredaktör i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där man sedan 1800-talet vårdat arvet efter Viktor Rydberg och därför gärna ville ha en humanist av hans stridbara kynne som chef. Här blir han under 1920-talet Göteborgs ledande kulturpersonlighet men en tämligen auktoritär och svårtillgänglig chef, beundrad men samtidigt fruktad för sina bitande repliker och sin vassa penna. I sina politiska artiklar, vanligen publicerade under rubriken ”Idag”, polemiserar han både mot socialister och konservativa, samtidigt som han ger uttryck för en extremt liberal individualism med hjältedyrkan av starka personligheter som Marcus Wallenberg och Ivar Kreuger.

Vid sidan av sitt äktenskap med den radikala norska språklärarinnan Augusta Synnestvedt upprätthåller han helt offentligt en livslång erotisk förbindelse med den judiska Maja Forssman född Levison, maka till tidningens styrelseordförande. När Torgny Segerstedt vid älskarinnans sida kommer högrest skridande genom Göteborgs gator, alltid omgiven av sina stora hundar, uppfattas han säkert av många som en olidligt arrogant övermänniska.

Man kan fråga sig vad som hade blivit Segerstedts eftermäle i dag om inte nazisterna kommit till makten i Tyskland 1933. Kanske skulle man enbart ha uppfattat honom som en vederstygglig manschauvinistisk patriark med intelligensaristokratisk männi­skosyn. Men han räddades från det ödet av Hitlers ”Machtübernahme”. Den tyske Führern möttes från första stund av Segerstedts hatfulla förakt, som utan tvivel delvis betingades av att han såg nazisterna som en rå och obildad pöbel. ”Herr Hitler är en förolämpning” skrev han i sin tidning, och därmed hade han inlett en kampanj som skulle vara ända till hans och Hitlers nästan samtidiga död 1945, strax före andra världskrigets slut.

Efterhand som Segerstedts kampanj mot nazismen fortgick tycks han själv ha blivit alltmer demokratiskt sinnad, samtidigt som hans engagemang för judarna och andra av Hitler förtryckta folk växte och fördjupades.

Detta innebar dock ­ingalunda att han blev mindre kontroversiell. När andra världskriget brutit ut och nazisterna lagt under sig större delen av Västeuropa, blev Segerstedts antinazistiska artiklar tvärtom betraktade som en fara för landet. Hans tidning utsattes för indragning och annonsbojkott, han själv för påtryckningar från regeringsmedlemmar, säkerhetspolis och hans majestät Gustav V själv, som kallade in Göteborgsredaktören för en personlig åthutning. Påtryckningarna gjorde bara Segerstedt ännu hätskare och provocerade honom i vissa fall till föraktfulla uttalanden om Per Albin Hanssons regering och dess eftergiftspolitik mot tyskarna.

Som Kenne Fant påpekar har flera historiker i efterhand hävdat att eftergiftspolitiken var nödvändig för att Sverige skulle slippa dras in i krig, och att Seger­stedt därför var ute i ogjort ­väder. Men att nu avgöra om det var Segerstedt eller Per Albin som ”hade rätt” är varken möjligt ­eller önskvärt. De hade helt enkelt skilda roller – den ene som opinionsbildare och det svenska samvetets röst, den andre som statsminister.

När man till slut lägger ifrån sig denna utomordentliga biografi har man fått en ovanligt levande och stark bild av Torgny Segerstedts sammansatta personlighet. Vad man kan fråga sig är om denne akademiske tidningsman hade orkat kämpa sin heroiska kamp mot nazismen under de mörkaste krigsåren om han inte varit just den intelligensaristokratiske elitist som han faktiskt var. Kanske har vi rentav behov av sådana elitister i svåra kristider när våldet löper amok och masshysterin sprider sig som en cancer i samhällskroppen?