Dagens unga kvinnor ställs inför många krav. Rapporter och tidningsartiklar berättar om flickor som mår dåligt, drabbas av ätstörningar och blir självdestruktiva. Två debutanter, Madeleine Krell och Ulrika Lidbo , har bägge valt att skriva om flickor med anorexi. Krells De kallade mig lse och Lidbos Decembergatans hungriga andar är båda jagberättelser. Ise i Krells roman är i artonårsåldern, och Lidbos Jenny är 14 år. De lever i relativt trygga hemförhållanden, klarar sig bra i skolan och har kamrater. Ändå blir deras tillvaro en bitter kamp mot kalorierna och vågen.
Ulrika Lidbos berättelse om Jenny är en stark debut, ett fint porträtt av en tonårsflicka som tycker att allt är trist och meningslöst och ser sig själv som mesig och grå, ett riktigt fetto som inga pojkar vill hångla med. Vad är det för fel på mig är den fråga som går som ett ledmotiv genom berättelsen. Vore Jenny bara smal, skulle pojkarna upptäcka henne.
Jenny drivs av ett tvång som bara växer, av ett begär efter renhet, efter att bränna bort allt onödigt. När hon träffar den några år äldre Betty som har liknande problem ägnar de sig tillsammans åt orgier i ätande och kräkningar. De isolerar sig från andra, och Jenny beundrar Betty som är så cool och världsvan och har haft uppdrag som fotomodell.
Lidbo beskrive r den onda cirkel där Jenny ständigt söker överträffa sig själv i en diffus längtan efter mål utan all förankring i verkligheten. De inre krav som styr henne och formar hennes livsstil sätter också sin prägel på språket, en prosa som intensivt och laddat låter ångesten anas i rytm och tempo, i ord och meningar.
Också Ise i Krells berättelse är fylld av ångest. Detta beror främst på de höga krav hon ställer på sig själv. Hon är en framgångsrik fotbollsspelare, som skrivit kontrakt med Nike IFs damlag i allsvenskan. Hon vill nå eliten, hon vill vara bäst. För henne är fotbollen friheten. Där kan hon ge allt och behöver inte gå in i rollen som snäll och lydig flicka.
Men Ise pressar sig att ständigt prestera mer. Alltid är hon på väg någonstans, till skolan eller till fotbollsplanen. När hon får för sig att hon väger för mycket börjar allt snabbt gå utför. Hon hamnar på sjukhus och går in i en depression. Hon skäms över att hennes förväntningar har kommit på skam.
Krell berättar med lugn saklighet om hur Ise lyckas få balans i tillvaron och bemästra sina problem. I jämförelse med ”Decembergatans hungriga vargar” är ”De kallade mig Ise” mer hoppfull. Men bitvis blir skildringen alltför utförlig och okoncentrerad. Den nästan 500 sidor långa romanen hade vunnit på att kortas.
Orsaken till den anorexi som de båda flickorna utvecklar blir man aldrig klar över, och kanske finns det ingen riktig orsak. Kanske ska berättelserna om dessa båda flickors kamp inte i första hans ses som romaner inriktade på kroppen, det privata och individuella. Snarare rör det sig om protestskildringar, en revolt mot tidens skönhetsideal och kommersialism. Med en sådan läsart blir flickorna inte offer utan aktivt handlande subjekt.
