Otaliga gånger har jag - och säkerligen många med mig - haft glädje av de antologier om i huvudsak Centraleuropas kulturliv under 1800- och 1900-talen (”Kaféliv”, ”Salongsliv” och ”Brunnsliv”) som Daniel Hjorth gett ut. De har varit till nytta och glädje vid resan, som referenslitteratur, men framför allt har de tillfredsställt behovet av den genuint vetgiriga lustläsningen. Europas mångskiftande, kaotiska, spännande och förödande kulturhistoria kan lätt nedsjunka i ett oöverblickbart gytter av dramatiska händelser och röriga korrespondenser, och snarare fördunkla än belysa, men får under Hjorths penna alltid en skimrande och klar gestaltning.
Detta beror mindre på hans förenklande framställningar än på förmågan att utkristallisera det essentiella i den europeiska anden, och det med hjälp av en aldrig svikande stilistisk renodling.

Den nya essäsamlingen Flyktigt består visserligen av mestadels tidigare publicerade texter (bland annat här
i SvD), men motiverar ytterligare publicering tack vare sina till synes tidlöst giltiga skildringar och upptäckter av det kontinentala kuriosakabinettets såväl centrala som perifera miljöer och personager.
Det handlar om tysk lantadel och konstnärliga aristokrater, om kafélitteratörer och kejsare, om lyrisk modernism och måleri, om krig, förföljelse och flykt. Vi får inblickar i Berlins och Münchens, Wiens och Zürichs, Paris och Londons mondäna världar, och avslutningsvis också i den egna Hjorthsläktens gastronomiska äventyr i det tidiga 1900-talets Malmö. Under lockande rubriker som ”Motståndets skinnskalle” (Jaroslav Hasek), ”Agatha Christies felsteg med Kafka” eller ”Den siste mohikanen från Donau” (Friedrich Torberg) återberättar Hjorth en rad livshistorier och anekdoter som samtidigt har en vidunderlig förmåga att belysa den stora historien och själva samtidsandan.

Särskild vikt har här lagts vid några genomlysande kvinnoporträtt, om de försakade gestalter som tycks för evigt dömda att reduceras
till skuggfigurer i hävderna, men som i själva verket befann sig mitt i händelsernas centrum. Som exempelvis i fallet med Goethes försmådda hustru Christiane Vulpius, den aktningsbjudande Katia Mann, ”Vd i AB Thomas Mann & Co”, eller den österrikiska arkitekten Adolf Loos beundrade hustru Lina, tillika Wiens mest omhuldade salongsmusa.

Många har provat på den här typen av kulturhistoriskt mångkunniga skildringar och porträtt (snarare än essäer), men få har som Hjorth tagit sig an uppgiften med en sådan espri och närmast folkbildande åskådlighet. Flyktigt, javisst - så som historiens vingslag är flyktiga och tiden själv rusar över bråddjupen - men aldrig någonsin ytligt, utan ständigt lika stimulerande och lärorikt om vår kontinents oändligt rika kulturyttringar.