Bland det mest gripande man kan läsa är brev från soldater vid fronten till sina kära, eller brev som utgivits från dödsdömda under franska revolutionen. Det karaktäristiska är att brev av detta slag alltid pendlar mellan det stoiska och det förtvivlade, mellan det retoriska och det vardagliga. I Alf Åbergs lysande bok ”Fångars elände: karolinerna i Ryssland 1700-1723” (1990) möter vi allt detta: dessa tappra krigare skriver hem och undrar över hustruns hälsa, hur barnen tar sig och hur det har gått med skörden och blänker solen ännu över sjön? De skriver om sitt elände, men också om få glädjeämnen, eller om sin förtvivlan när de sent omsider får vetskap om Karl XII:s död. En stor del av dessa kapitulerade från den en gång så mäktiga svenska armén var således fångar i 23 år. Många, många kom aldrig mer hem, andra valde av olika skäl att stanna. Än i dag finns det svenskättlingar i Ukraina, som till
inte för så länge sedan talade 1700-talssvenska.
Historikern Peter Ullgren spinner i Uppsnappade brev. Karl XII:s soldater i Norge 1716 vidare på denna tråd. Han har gått igenom den omfattande samling av brev från svenska soldater och officerare till hemlandet som den norsk-danska arméns spejare snappade upp av de svenska postkurirerna, och som förvaras på Rigsarkivet i Köpenhamn.
Titeln är emellertid en smula missvisande - det rör sig faktiskt mer om en bok om det ”glömda fälttåget” 1716 än om en brevsamling. Tyvärr är det, vilket blir allt vanligare, en emellanåt ganska slarvig förlagsprodukt. Språket borde ha putsats här och var, och det är obegripligt att man inte, i en bok om ett fälttåg, har funnit det värt att bjuda på en användbar karta. Här finns ett ortnamnsregister. Men hur skall man utan en användbar karta kunna lokalisera alla platser? Dessutom saknas ett namnregister. Att en erfaren historiker inte kan bestämma sig för om han skall skriva indelta eller indelade soldater förbryllar mig.

I
det stora hela är det dock en fascinerande läsning, som för oss in i en svunnen tankevärld och i ett svunnet samhälle. I mentalitetshistorisk anda resonerar Ullgren kring flera spännande ämnen. Vi möter soldater via deras brev hem, soldater hårt disciplinerade av armén, av kyrkan och den utbyggda svenska byråkratin. Hur tänkte de, hur kände de? Skrivkunnigheten var utbredd, om än ej hundraprocentig. Flera av de citerade breven vittnar för övrigt om soldaternas vädjan till sina kvinnor om att låta barnen lära sig läsa och skriva. Här finns med andra ord embryot till den svenska folkbildning som på många sätt blev allmän genom folkskolans införande 1842.

Vilket mått av ”sanning” finns i breven? Vad kunde man egentligen skriva? Censuren vakade och ingen vågade öppet kritisera kungen och övrig överhet. Många meningar är hårt formaliserade och är knappast personliga uttryck. Ändå är det ofta man hör ett öppnat hjärtas slag, grips av tonen av omsorg och kärlek, av ömhet och saknad under ett fiaskoartat
fälttåg där döden, i form av lömska kulor i den oländiga norska terrängen eller smittsamma sjukdomar, ständigt lurade. De indelta soldaterna, som ju försågs med en jordplätt och ett torp av rotebönderna, levde på nåder. Stupade de fick familjen bo kvar i ett år och sedan väntade fattigdomen.
Det är en ytterst tänkvärd bild av en annan tids mentaliteter, ändå paradoxalt liknande våra, som Ullgren tecknar. Man börjar ana - på både norsk och svensk sida - den fosterlandskänsla och den nationalism som senare kommer att förknippas med och få sitt genombrott under franska revolutionen.

Ännu är det kungen som är fosterlandet förkroppsligad. Det är utomordentligt bra att Peter Ullgren inte har fallit för det politiskt korrekta och fullständigt ohistoriska knepet att framställa Karl XII som en galen diktator i paritet med Hitler. I breven framtonar en äkta kärlek till honom. Även om man är krigstrött så tycks ingen skugga falla över den enväldige. Och tacka för det! I sin enkla uniform och med sitt omvittnat
flärdfulla sätt befann han sig alltid mitt ibland sina soldater, åtskilliga gånger sårad, flera gånger nära att stupa innan han faktiskt gjorde det. Man kan förstå de enkla soldaternas känslor när kungen rider genom lägret; det måste vara som om Elvis ringde på min dörr och frågade om han kunde få litet jordnötssmör till mackan.
Detta är alltså ett vackert litet äreminne över de kämpar som en gång bar Sveriges ära på sina trötta och värkande axlar.