Till min barndoms favoritlektyr hörde en rätt absurd bok från 1930-talet. Där kunde man få läsa om siamesiska tvillingar, om människor med päls, om olika typer av groteska missbildningar. Illustrationerna hade ofta en fysiologisk och medicinsk precision. Sådant var viktigt: det var väsentligt att allt inte bara var uppdiktat. Rysningen blev mer påtaglig.
Det är inte så att jag därmed nödvändigtvis vill hävda att Oliver Sacks , den amerikanske neurologen som berättat om mannen som förväxlade sin hustru med en hatt, spekulerar i folks olyckor. Däremot är jag ute efter en viss läsarreaktion: när Sacks radar upp olika patienters ibland fullkomligt surrealistiska hjärnspöken börjar man lätt vända sida efter sida i jakten på att hitta något mer, något värre. Rysningen infinner sig när man föreställer sig en radikalt annorlunda verklighetsuppfattning – och sedan kan man lyfta ögonen från boksidan och pusta ut, lättad över att allt är som vanligt.
Detta med rysningar tillhör berättandet. Minns cyklopen, jätten med ett öga, som höll kvar Odysseus. Sacks berättar historier om främmande världar, precis som dem Odysseus upptäckte på sina irrfärder. Skillnaden är bara den att vi alla kan råka ut för ett flertal av Sacks öden, på grund av en olycka, sjukdom eller ålder.
Sacks senaste bok skiljer sig från hans tidigare. Visserligen talar den svenska titeln åter om något som tycks absurt eller fantastiskt – Den enarmade pianisten – men det handlar om förlagets önskan om att bygga vidare på mönstret från tidigare bästsäljande Sacksböcker. Originalets titel är nämligen mindre uppseendeväckande: ”Musicophilia”, kärleken till musiken. Bättre då, ur förlagets synvinkel, att slå till med något som åtminstone kan leda tankarna till en fantomlem (även om det faktiskt finns en riktigt berömd enarmad pianist, nämligen filosofen Ludwig Wittgensteins bror Paul, som efter att ha förlorat ena armen under första världskriget beställde pianoverk för en hand av tonsättare som Maurice Ravel, Benjamin Britten och Richard Strauss).
Det betyder inte att det saknas anledningar att rysa under läsningen. Så till exempel i historien om musikern och musikvetaren ”Clive” som efter en hjärninflammation (herpesencefalit) fick sitt korttidsminne reducerat till bara några sekunder samtidigt som han förlorade nästan hela långtidsminnet. Clive levde alltså i ett absolut nu, utan fasta punkter och framför allt utan referenser bakåt i tiden – utom då han musicerade. Märkligt nog kunde han nämligen fortfarande läsa noter och därför både dirigera en patientkör och spela piano. Dessutom visade han tillit till sin hustru och sina barn, men utan att ha några minnen av dem.
Clives existens är rysansvärd, men samtidigt avlockar Sacks historien ett antal viktiga poänger kring minnesfunktionerna. En första är att fallet visar att vi inte bara minns episoder och ting, utan dessutom har ett emotionellt minne. Det är lokaliserat på andra håll i hjärnan än den ordinära minnesbanken och hade därför inte skadats när Clive råkade ut för sin inflammation.
En andra poäng är att vi har ett procedurminne som gör att kroppen trots minnesförlust klarar av att utföra sådant som att gå och cykla – liksom den extremt komplexa finmotorik som behövs när vi spelar instrument. Därför kunde Clive ty sig till sin hustru och musicera trots den grava minnesförlusten.
Sacks kan musik, inte minst den klassiska. Han växte upp med musik i hemmet och med tanke på det han skriver verkar han vara en hyfsad pianist. Några referenser till Schopenhauer och Nietzsche visar att han kan en del också om musikfilosofin. Trots det verkar han nästan omedveten om att han ger koncisa svar på några av musikestetikens ständiga stridsfrågor: frågorna om musiken relation till känslorna och om huruvida sådant som musikalisk rörelse bara är en metafor.
Sacks skriver det som alla utom reduktiva formalister vet, nämligen att musik talar till känslorna. Men han skriver också mer: musik kan fungera som ett slags mental protes för patienter som drabbats av skador på de delar av hjärnan som befordrar känslor. Trots att patienterna tycks ha förlorat alla emotioner, kanske på grund av autism eller schizofreni, gör musiken att de för en stund uppvisar alla tecken på ett fullt normalt känsloliv.
Detsamma gäller rörelser. Sacks berättar om hur Parkinsonpatienter som ständigt förstenas eller som rör sig ryckigt återfår sina harmoniska rörelser när de får lyssna på musik, som om alla problem försvunnit. Men bara så länge som musiken ljuder. Faktum är att musiken ligger så nära rörelsescheman att hjärnans motoriska centrum är aktiva inte bara när vi rör oss till musik, utan också då vi lyssnar eller, till och med, föreställer oss den. Därför är musikalisk rörelse ingen metafor, något som dagens musikestetiker ofta hävdar.
På sina ställen hoppar man till inför felaktigheter. De rör sig dels om den konsekventa felöversättningen av b-moll till bess-moll (på engelska heter h-moll ”B minor” och b-moll ”B flat minor”). När någon tittar i pianonoter heter det att man tittar i partituret, vilket är en annan sak. Och så hävdar Sacks på ett ställe att Beethovens sena period kännetecknas av arkitektonik, medan det tvärtom är så att den sene Beethoven bryter sönder den arkitektur som tidigare präglat hans musik. Men oftast är det så att Sacks och hans försvenskare Ingemar Karlsson hittar rätt.
Mer besvärligt är att Sacks återanvänder fall från tidigare böcker. Än värre att han i sin bok använder en och samma historia, ofta utan att visa att det sker medvetet. Intrycket av slarv stärks av att vissa patienthistorier är så snabbt avverkade och säger så lite att de alls inte borde ha tagits med. Möjligen har allt detta att göra med att Sacks inte varit ensam om att skriva boken, utan har fått hjälp med att ”researcha, skriva och redigera den” av en viss Kate Edgar. Det har tagit henne ”tusentals timmar”. Sachs verkar alltså bara ha stått för ett halvfabrikat.
Ändå känns det fel att sluta med en alltför kraftig dissonans. Den lite ostyriga uppläggningen gör att han hinner ta upp så vitt skilda ting som musikaliska hjärnmaskar (melodier som sätter sig fast i huvudet och vägrar försvinna), förlamningar hos musiker som övar alldeles för mycket (Robert Schumann kan ha varit en sådan) och synestesi (när man likt Aleksandr Skrjabin ser färger till viss musik).
Att läkare inte sällan är förtjusta i musik, själva spelar något instrument mer än medelmåttigt och dessutom gärna skriver om ämnet är väl bekant. Men Sacks gör något mer. Han har med sin nya bok skrivit flera böcker i en: boken om tonsättares manier, boken om musikterapi, boken om musikalisk empati – men också ännu en bok i hans egen genre, de både rysansvärda och äventyrliga berättelserna om vår hjärna.
