Tredje riket har kastat en lång skugga över Europas hela efterkrigstid, men skuggan har haft växlande orsaker. Först var det världskrigets fasor och ångest som förmörkade bilden och erfarenheten av det förflutna, så småningom överskuggades kriget av judeförföljelserna och Förintelsen och denna sida av nazismens brott har fortsatt att förbrylla och fylla efterföljande generationer med avsky och fruktan.
Denna förbrytelse, som saknar motsvarighet i vår civilisations historia, har drabbat oss just på grund av att den ägde rum här, i den europeiska kulturens mitt. Nazismen och antisemitismen växte till en pestböld i det kultiverade Tyskland – Goethes och Schillers hemland – och demonstrerade med övertydlig klarhet att kultur och civilisation inte vaccinerar mot barbari och hat. Epokens vånda och brottsliga vanvett lägrar sig fortfarande som ett mörker över vår kultur och vi drabbas fortfarande av skuldkänslor och självförebråelser för att så lite gjordes för att stoppa det industriella mördandet av Europas judar.
Kanske är det detta fasansfulla som kriget och nazismen innebar, som har gjort att historieforskningen ägnat så förhållandevis lite intresse åt nazismens centrala gestalt och dess drivande motor, diktatorn och ledaren Adolf Hitler. Historikernas, sociologernas och statsvetarnas intresse har i stället riktats mot kriget som katastrof och nazismen som fenomen. Andra världskriget innebar inte bara ett nederlag för Tyskland, som totalt utarmat och demoraliserat tvingades till kapitulation i maj 1945. Det innebar också ett nederlag för det Europa som fram till dess varit världens centrum, som dirigerade världspolitiken både ekonomiskt, diplomatiskt och militärt. Efter kriget var Europa ekonomiskt ruinerat och militärt utmattat. Segrarna i kriget hette Sovjetunionen och USA och de steg nu fram som de nya stormakter som dikterade världens affärer. Europa fick finna sig i att spela en andrarangsroll, att under möda och tvång avveckla sina koloniala imperier och söka finna en väg till ett europeiskt samarbete som det aldrig tidigare hade förmått.
Förklaringarna till nazismens seger har växlat under årtiondena. Först dominerade en tämligen förenklad maktteori. Tyskland upplevde sig förödmjukat av nederlaget i första världskriget och förfördelat av Versaillesfreden och hade ett behov att återta sin position som en världsmakt och nazismen utnyttjade missnöjet genom att utpeka judarna, kommunisterna och de handlingsförlamade demokraterna som orsakerna till landets olycka. Genom en hänsynslös propaganda, bestående av direkta lögner och halvsanningar, förförde och manipulerade man det tyska folket att avstå sina medborgerliga rättigheter och sin demokrati för att underordna sig en terroristisk diktatur som när den väl fått makten använde piskan och pistolen för att kväsa varje tendens till opposition. Hitler var i detta perspektiv bara en talangfull propagandist som förstod att cyniskt utnyttja situationen. Han var ondskan personifierad och hans personliga egenskaper gjordes avsiktligt små och betydelselösa. Han var en galen koleriker som satte skräck i sin omgivning och i alla andra också för den delen. Hur han kunde lyckas att dupera och manipulera hela den tyska intelligentsian, den aristokratiska eliten som vanligen ogillade österrikare och inte hyste någon aktning för korpraler, fick förbli en obesvarad fråga.
Under socialhistoriens och marxismens glansdagar fortsatte intresset att riktas mot nazismen som fenomen. I sin mest förenklade form sågs denna regim som kapitalismens och borgarklassens diktatur och man bortsåg från att nationalsocialismen faktiskt innehöll en ganska god portion av socialism, även om den alltid var underordnad det dominerande nationalistiska perspektivet. Men socialhistorikerna och marxisterna ägnade personen, politikern och ledaren Hitler liten eller ingen uppmärksamhet.
Denna underlåtenhetssynd har nu blivit ganska grundligt reparerad. I snabb takt har ett antal biografiska arbeten utkommit på svenska. De två allt överskuggande arbetena är naturligtvis Joachim Fests och Ian Kershaws biografier över Hitler, båda betitlade Hitler. En biografi (Fischer & co, övers: Sune Karlsson; respektive Bonniers, övers: Katalin Földesi och Stefan Lindgren). Båda är nästan tusensidiga tegelstenar som i detaljrikedom överträffar även de högst ställda förväntningar. Därtill har lundahistorikern Bengt Liljegren skrivit ett kortare biografiskt arbete (”Adolf Hitler”, anmäld i SvD 6/5 2008 ), som är mer lättläst men som rymmer det väsentligaste i denne märklige mans liv och utveckling. För ett par år sedan utkom också de tyska historikernas Henrik Eberles och Martin Uhls översättning och kommentar till Stalins dossier över Hitler som rymmer mycket intressant material (”Hitler. Stalins hemliga dossier”, anmäld 30/8 2006 ).
Historieforskningen tycks med andra ord slutligen ha upptäckt gåtan Adolf Hitler och gjort en imponerande ansträngning för att förstå och tränga in i mannens egendomliga psyke och politiska åskådning. Inte minst koncentrerar sig intresset kring politikern Adolf Hitler och de häpnadsväckande framgångar han uppnådde under sin första tid som Tysklands oinskränkte härskare. Det har ibland sagts att om Hitler gått ur tiden 1938 hade han gått till historien som en av Europas största statsmän. Då hade han rest Tyskland ur dess ekonomiska misär, återgivit folket dess förlorade självkänsla och på nytt tillförsäkrat landet en position i dåtidens världspolitik. Efter kriget och den bestialiska utrotningen av judar, zigenare och alla politiska motståndare har han i stället installerats i vår historias skräckkabinett.
Läsningen av alla dessa biografier ger en utmärkt helhetsbild av Hitlers liv och karriär även om långt ifrån alla frågetecken rätas ut. Det skall också sägas att varken Fests eller Kershaws böcker är lättlästa. Deras enorma detaljrikedom blir stundtals tröttande. Genomgången av hart när alla Hitlers tal blir en smula enformig eftersom han nästan alltid talade i samma ämnen och i stort sett alltid upprepade sina standardidéer. Det är alltså inte mycket till utveckling som finns att upptäcka.
Ändå är det intressant, för att inte säga fascinerande, att följa Hitlers väg till makten, han stora framgångar i det tidiga skedet fram till det totala nederlaget och den mänskliga misär som präglade sista delen av hans liv. Efter Stalingrad var Hitler en bruten man. Hans kroppsliga förfall tilltog och många har spekulerat i om han led av Parkinsons sjukdom. Det är emellertid en diagnos som ingen av de senare biograferna ansluter sig till. Snarare var hans eländiga tillstånd ett resultat av att hans läkare höll honom igång genom stora doser av starka narkotiska mediciner. Han påstås ha fått dagliga sprutor med amfetamin, därtill fick han också allt möjligt som den dåtida medicinska vetenskapen kunde tillhandahålla. Det är givet att denna häxbrygd till sist måste kräva sin tribut. Hans ena arm började darra okontrollerat och han fick en släpande gång. Till saken hörde att Hitler avskydde allt vad motion hette och därför aldrig kunde förmås att sörja för sin hälsa på ett naturligt sätt.
Hitler är och förblir en gåta även efter dessa monumentala forskningsarbeten. Han var i alltför många avseenden en egendomlig person. Så förefaller han exempelvis ha varit närmast helt asexuell. Han tyckte visserligen om att periodvis omge sig med kvinnor och kunde då uppvisa ett artigt, älskvärt och uppvaktande sätt som hade en charmerande verkan. Men han inledde aldrig, vad det verkar, någon regelrätt kärleksaffär med någon av sina kvinnliga favoriter. De sågs som prydnader som fanns till för att skapa en viss munterhet och ett lättsamt umgänge. Vid sidan av Eva Braun fanns en kvinna som tydligen gjorde ett outplånligt intryck, nämligen hans systerdotter Geli Raubal. Vid denna unga kvinna var Hitler mycket fäst, men på ett ur mänsklig synpunkt destruktivt sätt. Hans känslor dominerades av ägandebegär och han satte otroligt strikta ramar för hennes liv. Han ville emellertid gärna visa upp sig tillsammans med henne och kunde till och med tillåta att hon hamnade i centrum – en position som han alltid annars krävde själv. Geli skall ha varit en livlig och utåtriktad kvinna som var tämligen omsvärmad. Hitler lade med järnhand hinder i vägen för alla relationer som tenderade mot djupare förälskelse. Geli tvingades till ett liv i en gyllene bur och 1931 avslutades denna instängda tillvaro. Hon hittades skjuten i Hitlers våning i München och det spekulerades i den nazifientliga pressen att det var Hitler själv eller någon av hans hantlangare som tagit hennes liv. Troligen var det trots allt självmord, eller ett rop på hjälp som gick fel.
Sin asexuella läggning tycks Hitler ha kompenserat i sitt förhållande till massorna. Han sade ofta att ”politiken var en kvinna” och tydligen tillfredsställde kvinnan i denna skepnad alla hans behov. Hans många tal till massorna tycks närmast ha varit orgiastiska utbrott av självhävdande raseri. Han svettades ymnigt under sina framträdanden och kunde gå ner flera kilo under en och samma kväll av verbala excesser. Hans talande tycks också ha varit ett närmast patologiskt behov. Han talade alltid och han behövde ingen samtalspartner. Han föredrog monologen och ogillade att bli motsagd och monologerna kunde pågå i timmar och krävde för att ha sin verkan bara ett fåtal åhörare.
Sammantaget ger dessa biografier ett starkt uttryck av Hitler som en personlighet fylld och riden av motsägelser. Han var i många avseenden en spelare som gärna satsade allt på ett enda kort. Under en tid gav denna läggning enastående framgångar. Men han var samtidigt en ytterst principfast människa med en fast världsåskådning som han aldrig vek ifrån. In i det sista fullföljde han sin sjukliga rasism och socialdarwinistiska samhällssyn. Innesluten i bunkern, omgiven av Röda arméns trupper uttryckte han med bitterhet att det tyska folket inte visat sig värdigt den storslagna roll han velat ge det. Det hade varit för svagt. Framtiden tillhörde de starkare och livskraftigare folken i öster, var hans slutsats.
Motsägelsefullhet var Hitlers mest utmärkande drag som person och som politiker. Med dess hjälp överraskade han en hel värld. Bäst av hans biografer lyckas Joachim Fest fånga denna sida hos honom. I sitt magnifika slutkapitel tecknar Fest bilden av en revolutionär personlighet vars ideal hörde till en svunnen tid. Hans dröm och hans politiska projekt var att skruva tiden tillbaka till 1800-talets traditionella samhälle och kulturella livsvärden, men genom sin enorma revolutionära energi blev han den som med destruktiv kraft och barbariska medel sprängde de sista barriärer som så länge hindrat Tyskland från att inträda i den moderna världen. Hans karisma var av ofantliga mått men till syvende och sist kunde han inte få den att tjäna de syften han önskade.
Fests och Kershaws biografier är till sin uppläggning mycket likartade och även i detaljerna följer de samma mönster. Fests är den äldre. Den skrevs redan i början av 1970-talet och i detta avseende har Kershaw kanske ett litet försteg genom att hans arbete också tar hänsyn till senare forskning. Ändå är jag benägen att förorda Joachim Fests arbete om man skall välja bland dessa imponerande verk. Fest har en förståelse för just det som var Hitlers ambivalenta och destruktiva sida och som gjort honom och hans verk så svårförståeligt för senare tider. Slutkapitlet hos Fest, där han sammanfattande karaktäriserar Hitlers historiska insats och betydelse är nog det bästa jag läst om denne gåtfulle politiker. Det löser upp en hel del av gångna epokers labyrintiska tvistande och klarlägger på ett lysande sätt hur konservativa och revolutionära föreställningar förenades på ett egenartat sätt hos denna sammansatta personlighet. Resultatet av hans gärning blev, enligt Fest, inte det han ville men det blev den spark in i framtiden och moderniteten som Tyskland behövde
