De gamla svenska avrättningsplatserna har aldrig kartlagts ordentligt. Amatörforskare, lokalhistoriker och folktron har pekat ut dem, men någon systematisk sammanställning har inte skett. Blott några få avrättningsplatser har grävts ut. Fast många är uppgrävda. Troligen finns skelettdelar i åtskilliga byggrunder runtom i landet.
Det hävdar i alla fall journalisten Göran Lager som utifrån Peter Klingsells efterforskningar skrivit boken Döden i skogen. Han förtecknar mer än 600 avrättningsplatser. De ödsligt belägna platserna ger utgångspunkten för Lagers historieskrivning.

Han börjar med tre helkroppsgravar i en glänta en bit från gamla Enköpingsvägen. Han spårar namnen på de mördare som ligger i gravarna och berättar deras historier. Sedan fyller han på med andra öden, andra avrättningsplatser. Så tecknar han det svenska avlivningsväsendets historia.
Just gravstorlekarna är en nyckel. De som mördat vuxna, eller dömts till döden för brott som rån och
misshandel, begravdes direkt eller efter stegling på avrättningsplatsen. De som omedelbart vräktes ner i graven från den upphöjda plats där de halshuggits fick huvudet slängt mellan benen. De som avrättats för barnamord (var tredje avrättning på 1700-talet vedergällde kvinnor som fällts för det brottet) brändes däremot, liksom alla de arma satar som fällts för tidelag.

Vad som hände kroppen efter döden var ofta mer ångestladdat än själva avrättningen, skriver Lager. Även de som dömts för häxeri brändes efter halshuggningen (döden på bålet var mycket ovanlig i Sverige) för att undanröja alla spår av deras brott och för att förhindra deras uppståndelse.
Lager skriver också om hur barnamörderskor sökte nåd från bränningen, inte från dödsdomen och avrättningen. Det hängde i sin tur samman med kyrkans roll i verksamheten. Att förbereda den dömde för det eviga livet var en viktig själavårdsuppgift. Mycket tyder på att många som avrättades under 1600- och 1700-talen dog försonade, förvissade om att Gud
förlåtit dem sedan den världsliga makten inte burit sitt svärd förgäves.

I sin avhandling ”Dödsstraffet, kyrkan och staten i Sverige från 1700-tal till 1900-tal” (1996) skriver Martin Bergman om hur avrättningarna kunde bli jubelföreställningar som lockade andra att begå brott för att förvissa sig om själens salighet.
Lager lägger till att fången sedermera förbjöds att hålla tal från schavotten, just för att förhindra dessa uppvisningar.
Prästerna var också, vid sidan av adeln, det stånd som i det längsta kämpade för att dödsstraffet skulle behållas. Annars riktades hård kritik mot straffet i mitten av 1800-talet.

En tidig kritiker var kronprins Oscar, sedermera Oscar I, som i sin ungdom skrev pamfletter mot dödsstraffet och för en humanisering av fängelsesystemet. Som kung beviljade han nåd för 90 procent av sina dödsdömda undersåtar. Även om han inte kunde avskaffa dödsstraffet, banade han väg för en humanare tillämpning.
Göran Lager tecknar omsorgsfullt det svenska dödsstraffets historia, fram
till avrättningen av Johan Alfred Andersson Ander 1910.
Men tyvärr skäms boken av Lagers felslagna försök att leva sig in i den dödsdömdes upplevelser, liksom av någon felplacerad rubrik och en del annat slarv, som placerandet av Laholm i Skåne och påståendet att en skrift av Almqvist som gavs ut 1827 kostade ”lika mycket som ett frimärke”, fast de första svenska frimärkena trycktes 1855. Trots det är Lagers bok värdefull, både för kartläggningen av de gamla avrättningsplatserna och för dess samlade historieskrivning.