Den norske journalisten och historikern Karsten Alnaes är en extremt produktiv författare. I dagarna publiceras andra delen av hans flerbandsverk Historien om Europa, som behandlar 1600- och 1700-talen, på svenska. Det första bandet, med undertiteln ”Uppvaknande, 1300-1600”, kom förra året ut i svensk översättning. Sedan Alnaes debuterade som författare 1975 med novellsamlingen ”Veps” har han hunnit med en lång rad historiska romaner och barnböcker samt ett antal skönlitterära berättelser som oftast har handlingen förlagd till Oslo.
Till detta ska läggas det digra fembandsverket ”Historien om Norge” som publicerats under åren 1996-2000. Alnaes har bland annat varit lektor på Journalisthögskolan i Oslo, kulturredaktör på Dagbladet och ordförande i det norska författarförbundet.

Tillvägagångssättet är detsamma i ”Historien om Europa” som i det tidigare fembandsverket om Norge.
Det är människorna som sätts i centrum. I den aktuella boken får läsaren möta hundratals personer från olika regioner, yrken och samhällsklasser - filosofer, politiker, konstnärer, författare, köpmän och brevskrivande adelsdamer samt vanliga bönder och arbetare.
Med hela färgskalan till hands på paletten målar Alnaes upp ett mångfacetterat historiskt panorama med material som bland annat hämtats från publicerat brevmaterial, biografiska verk och mängder av specialundersökningar. När alla bitar är på plats framträder en bildsvit som beskriver en modern europeisk identitetsprocess i vardande.

Såvitt jag kan förstå vill författaren fånga det tidstypiska, det samhällsklimat och de verklighetsuppfattningar som var självklarheter för de flesta under varje tidsepok i olika länder och yrkesgrupper. Det kan handla om könsroller och dagsaktuella modetrender, religiösa grubblerier och främlingsrädsla. Hur såg den vetenskapliga världsbilden ut på 1630-talet när René Descartes formulerade sin berömda filosofiska maxim ”Jag tänker, alltså är jag till”? Hur såg 1700-talets människor på död och sjukdomar, och vad kunde läkarna göra?
En nutida läsare kan omöjligen sätta sig in i händelseförloppet och förstå de bakomliggande motiven, till exempel under skräckväldet i Frankrike 1793-94, utan vetskap om den revolutionära entusiasm och det ursinniga klasshat som påverkade många människors handlingar. Utan att någonsin förfalla till akademiskt testuggeri lyckas Alnaes fånga den tidens mentaliteter och kollektiva föreställningsvärldar. Det är flyt i texten. Det vimlar av stollar och äktenskapliga snedsteg.

Tyvärr handlar ”Historien om Europa” inte om hela Europa. Förvisso ägnar författaren några korta avsnitt åt vad som händer i Norge och Ryssland, men det mesta fokuseras faktiskt på den västeuropeiska kulturkretsen med Frankrike i centrum. Samhällsutvecklingen i Italien uppmärksammas knappast alls, och det gör inte heller Polen och det övriga Östeuropa. Den banbrytande svenske naturforskaren Carl von Linné, för att ta
ett annat exempel, förbigås också med tystnad. Efter Sovjetimperiets sammanbrott har Europas gränser förskjutits österut till Uralbergen, Bosporen och Kaukasus. EU:s fortlöpande utvidgningsprocess motiverar dessutom att den mångkulturella balkanregionen, som under 500 år dominerades av det muslimska osmanska imperiet, äntligen integreras i den europeiska kulturkretsen. Den traditionella fokuseringen på några västeuropeiska länder är, kan man hävda, inte riktigt up to date i globaliseringens tidsålder. En ny Europavision håller på att växa fram.

Reflexionerna ovan kan inte, och det är inte heller avsikten, förringa värdet av Alnaes ambitiösa bokprojekt. ”Historien om Europa” kan beskrivas som ett fantasieggande episkt drama som kastar ljus över det tidevarv då det moderna Europa växte fram.