Under sexdagars-kriget 1967 råkar tre israeliska tonåringar – Ora, Ilan och Avram – träffa varandra på ett fältsjukhus. I Avram blir Ora förälskad, men det är med Ilan hon gifter sig. Trettio år senare har hon, efter ett långt och mestadels lyckligt äktenskap, hunnit skilja sig. Mannen har tillsammans med parets äldre son Adam försvunnit på en turistresa till Sydamerika. Men Ora gläds över att älsklingssonen som hon fick med Avram och som heter Ofer nu har avslutat tre års militärtjänstgöring och är på väg hem. Knappt har han hunnit hem förrän han blixtinkallas igen, ty nu har hizbollah angripit Israel uppe vid den libanesiska gränsen. När hon kör honom till fronten går det upp för henne att han anmält sig frivilligt.
I vild panik och förtvivlan beslutar hon sig för att lämna hemmet. Ty om ingen mor finns kvar för att ta emot myndigheternas besked om att Ofer stupat, har ju så att säga inget sorgebud avlämnats. Så länge hon befinner sig på flykt från sorgebudet, måste han – tycker hon – fortfarande vara vid liv. Detta blir innebörden i hennes irrationella och privata protest mot kriget. Så öppnas David Grossmans storslagna mästerverk ”På flykt från ett sorgebud”, nu översatt till svenska av Boo Cassel men inte från hebreiskan utan från en engelsk version.
Tillsammans med Avram påbörjar Ora en fotvandring, en hajk uppe i övre Galiléen, ursprungligen tänkt att ske med Ofer. Utmed Israelleden ner mot Jerusalem strövar de två medelålders älskande genom ett vidunderligt skönt landskap, där ginst och judasträd blommar och där klipprosbuskar, hyacinter och judisk blåeld håller på att slå ut. Och medan de vandrar helt på måfå och planlöst, börjar de berätta för varandra om sitt liv och sina familjeband, det konfliktfyllda och plågsamma men också lyckliga liv de alla levt tillsammans. Den krigshärjade Avram, svårt tilltygad av egyptisk tortyr under Sinaikriget, öppnar sig så småningom, och blir alltmer intresserad av sonen Ofers öde. Den irrande prosaberättelsen har en oerhörd lyrisk förtätning och symbolisk djupverkan: ty åtminstone så länge berättandet pågår, hålls ju döden på avstånd. I språket åtminstone lever ju Ofer, vad som sedan än händer honom som stridsvagnsförare där uppe i Libanon. När romanen slutar hoppas Avram att Ora och vi alla skall minnas honom.
David Grossmans roman har av kritikerna i världspressen ansetts ligga i nivå med Tolstojs ”Krig och frid” och Flauberts ”Madame Bovary”. Det är kanske överord, den överbeskyddande judiska modern Oras oändliga psykologiska analyser av sina uppväxande söner kan ibland bli både mångordiga och tröttande. Men otvivelaktigt ger romanens 715 sidor en hisnande inblick i israeliskt vardagsliv, där tre generationers krig med araberna trängt in i och förgiftat alla mänskliga relationer. Möbelanskaffning och restaurangbesök, barnlekar och älskogsmöten, nattliga drömmar, tvätt och läxläsning, alltihop ser ut att ingå i en helt normal vardagstillvaro. Men det sker i skuggan av det eviga Kriget, som vilken minut som helst kan slå allt i spillror. Så blir boken till ”ett minnestal över en familj som en gång fanns, som aldrig mer skall finnas” och får oss att förstå hur skör livets lycka varit.
Ur hjärtats eller snarare sin livmoders djup riktar Ora till sist en ursinnig kvinnoprotest mot alla dessa galna män som omger henne och som aldrig tröttnar på att lyda order från Staten, att villigt gå ut i krig och låta sig stympas och torteras. Varför väljer de inte freden och livet istället? Och fastän Grossman under en lång författarbana undvikit all politik i sina skönlitterära verk, behöver läsaren inte ta miste på var han nu står. Liksom Amos Oz varnar han sitt lands regering för att fortsätta en i längden ohållbar politik mot Israels grannar.
David Grossman var långt kommen på sin roman när sorgebudet den 13 augusti 2006 nådde honom, att hans 20-årige son Uri stupat som stridsvagnsförare uppe i Libanon, just innan stilleståndet trätt i full kraft. I en efterskrift skriver han: ”Vid den tiden hade jag en känsla av – eller snarare en önskan om – att boken jag höll på att skriva skulle skydda honom.” ”Även i dödsskuggans dal är min story med mig!” heter det i romanen. Kunde ordkonstens vikt och värde i en ond tid egentligen ges en vackrare motivering?
