Den danska författaren Christina Hesselholdt nämns ofta i samma andetag som kollegorna Helle Helle, Solvej Balle och Naja Marie Aidt. Berättelser där ytans realism bryts av plötsliga existentiella djup brukar anges som gemensamma nämnare för dessa prosaister.
Men som alltid när det handlar om något man håller kärt vill man protestera. Hesselholdt är sin egen, det hon skriver är särskilt för henne och får inte reduceras till en kategori eller något så banalt som ett litterärt mode. Låt vara att hon har generationskamrater, att det finns släktskap, men Hesselholdt är för vild för att inordnas.
I den nya boken ”Camilla and the Horse” går den skrivande rörelsen för övrigt åt andra hållet, åtminstone till en början. Det finns existentiell längtan, människorna går omkring med drömmar om en större tillvaro, gärna en förälskelse: ”bara en enda gång till i livet; bli upptagen av liv och känna avgrund”. Men det åtrådda bråddjupet uteblir. Det storslagna, något ”att dö för”, möts gång på gång av vardagens obönhörlighet. En småsint make med tjära och pappersludd på shortsbaken, eller känslan av att likna en mager gurka på en vinägerflaskas etikett.
”Camilla and the Horse” är inte oavbrutet underbar och drabbande, som Hesselholdts ”En trädgård utan slut”, men den är fin i sitt bredare anslag. Här handlar det om en generositet gentemot berättelsernas huvudpersoner, där deras olikheter och skilda röster ges utrymme att så att säga tala i egen sak. Edvard, som lever i ett efteråt i huset där hans föräldrar tog livet av sig, men som har en hel värld inne i huvudet: ”Jag tyckte att jag sprang gatlopp mellan raderna av mina tankesätt.” Camilla, som råkade missa 11 september, men som blir lycklig när hon finner ett användbart citat om döden.
Humorn verkar hela tiden jämsides med ömheten i dessa skildringar, som ett sätt att ta tillvara en fundamental absurditet. Oslagbart är Camillas konstaterande efter ett studiebesök på bordell tillsammans med maken (det är han som är ”the Horse”): ”Jag skulle önska att jag var Žižek. Žižek kan få allting att hänga ihop, om jag hade varit Žižek skulle jag nu, precis nu, ligga på en punisk bordell och knulla i kapp med Houellebecq, hororna skulle inte vara trafficked, bara glo-ba-li-se-ra-de pro-sti-tu-e-ra-de.”
Mer skoningslöst kan knappast filosofens och författarens privilegier turneras.
I del två, som kallas ”En tillställning”, återvänder Hesselholdt till några personer som förekommit i hennes tidigare roman ”I familiens skød”. Mitt i en konstellation av nybildningar och bonusmänniskor håller tre generationers kvinnor varandra i ett bara alltför familjärt järngrepp. Den starkaste av dem är inte ens närvarande, trots att konfirmationsmottagningen arrangeras för hennes skull.
I denna berättelse blir det faktiskt dramatik på liv och död, men först ska associationer vindla genom minnen och kroppar hos tillställningens gäster. Språket bär varje erfarenhet med förunderlig intensitet, och jag blir på något sätt tröstad av att människorna är så handfallna i livet. Ändå kan det hända att en företagsam rädderska rycker ut, för att (kanske) uppväcka döda.
Hesselholdts skicklighet skulle kunna resultera i outhärdligt smarta texter, men hon gör det aldrig bekvämt för sig. Nej, i varje bokstav lever hon med. Vilket även översättaren Ninni Holmqvist gör, med bravur. Det är sällan jag avslutar en bok och tänker så här, att Hesselholdts nästa kan bli vad som helst.
