Det är något märkligt med den tyska författaren Herta Müllers texter. De har en startsträcka på fem ord, sedan rullar de bara på av sig själva, och om inte den bakre bokpärmen hade satt stopp för framfarten hade de väl rullat än. Och gör det för övrigt också, bara det att de byter körfält, från en titel till en annan, nu senast hoppet från textsamlingen ”Kungen bugar och dödar” (2005) till den nu på svenska utgivna Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv, liksom många av hennes tidigare verk översatt av Karin Löfdahl.

Det betyder också att Müller inte behöver någon ”story”, något synligt berättartekniskt arrangemang eller någon uttänkt och för läsaren välbekant dramaturgisk strategi för att få sagt vad hon måste få säga, utan det räcker med de fem inledande orden för att texten skall komma till liv: ”Jag är kallad till förhör”.

Till synes utan hjälp av ens Müller själv tar sig orden sedan självmant an uppgiften att samfällt ­eller i mindre grupper forsa fram över sidorna i våldsamma cre­scendon eller i välavvägda ritardandon. Omdömet är menat som höjden av beröm, och åberopar sig på det som alla stora berättare förstås redan vet, nämligen att en god litterär text alltid är större än sin upphovsman.

Att Herta Müller fram till 1987 tillhörde den tyskspråkiga minoriteten i diktaturens Rumänien innan hon tvingades fly till Västtyskland och Berlin är det genomgående och konsekventa ledmotivet i hennes författarskap. Så även i den här löst sammanfogade texten, som likt en ändlös flod av skarpt tecknade detaljer och förtätade minnesbilder, på en gång kärvt osentimentala och metaforiskt laddade, flyter fram över sidornas tröstlösa landskap. Ty tröstlöst är det i Ceausescus och den fruktade hemliga polisen Securitates Rumänien, även om det i Müllers texter också är som om upplevelserna av och tankarna på all denna bitterhet och smaklösa livlöshet stärker sinnesnärvaron. Det tycks därför som om Müller liksom fryser bilderna och scenerna och enskildheterna från sitt forna hemland, och vare sig hon sitter på spårvagnen, i förhörsrummet eller på fabriksgolvet ­träder långsamt bilden av vardagslivet i en diktatur fram.

De blixtbelysta situationerna eller minnena skymtar så fram i korta och intensiva tablåer, ofta befolkade av återkommande namn: den älskade men sorglige maken Paul, den förhatlige förhörsledaren Albu och den forna väninnan Lilli som sedermera skjuts till döds av gränsvakter under ett flyktförsök. En annan remarkabel egenhet hos Müllers texter är hur väl de gestaltar hur statens tysta terror ofrånkomligt också leder till en absurd blandning av stolt fördragsamhet och själväckel. Det handlar om män som super sig fulla för att slippa ifrån skuldkänslorna, och om kvinnor som drömmer om utländska män och en hägrande tillvaro i exil.

Men det rör sig här aldrig om någon indignerad upprättelselitte­ratur eller vädjan om läsarens medkänsla, utan om språkets egen kraft och möjlighet till att skapa något kvalitativt nytt ur moraset. Ty efter att förgäves ha sökt efter tröst och tillförsikt i Müllers texter, förstår man till slut att det just är själva språket som förlöser, de frilagda orden som ger oss de sanna bilderna av en värld som någonstans också är läsarens värld. Som att blicka ned i en becksvart göl, och efter ett tag skönja något där nere i det kolmörka. Något som glimmar till, ett stråk av silver, ett glänsande stycke liv.