Få översättare av skönlitteratur drabbas av berömmelse, än mind­re av kultförklaring. Ett av undan­tagen heter Eric Hermelin (1860–1944). Hans översättningar av persisk poesi är legendariska och anses allmänt hålla världsklass. Till berömmelsen har säkerligen baron Hermelins smått osanno­lika livsbana bidragit. Han levde ett utsvävande, kringflackande och stormigt liv. Studier i Uppsala följdes av misslyckade försök som arrendator på faderns egendomar.

Spritens grepp om Hermelin hårdnar. Han sticker till USA och tar värvning i armén men sparkas efter ett drygt halvår ut på grund av skenande alkoholism. Åter i Europa tas han in för avgiftning i Tyskland men rymmer från anstalten till London, där han åter­igen låter sig värvas, denna gång till den brittiska armén. Mot slutet av 1880-talet hamnar han med sitt förband i Indien – och det är här, av alla ställen, han lär sig persiska.

Fem år i Indien blev det, kantade av fängelsevistelser och eländiga sjukdomar: från malaria och syfilis till delirium tremens. Sedan följer liknande eskapader på Jamaica och i Australien. 1908 är han tillbaka i Sverige och ett år senare blir han på släktens inrådan förklarad sinnessjuk och placerad på mentalsjukhuset S:t Lars i Lund. Det var här han skulle komma att översätta 10000 sidor persisk poesi. Carl-Göran Ekerwald står bakom urvalet och inledningarna i den nya Hermelin-samlingen Persisk balsam, som kan ses som en fortsättning av densammes urval 30 år tidigare i ”Persiska antologin” (1976).

Tajmingen för utgivningen av Persisk balsam kunde inte vara bättre. En av de centrala poeterna i boken, Jalal ad-Din Rumi, är i år, 800 år efter sin födelse, föremål för firande och stort intresse världen över. Unesco har till och med utropat 2007 till Rumi-året. Hos Rumi sammanstrålar många av de viktigaste trådarna inom den islamska mystiska riktning som går under beteckningen sufism: den starka gränslösa kärleken till allt levande, sträng självrannsakan i kombination med en stark ovilja att döma andra, den stegrade för att inte säga extatiska livskänslan, predikan av icke-våld, toleransen för oliktänkande, tron på poesins tröstande och ­läkande krafter. Hermelin översatte bland annat Rumis storverk ”Mesnavi” (Andliga verser), och ett litet urval erbjuds läsaren i den nya antologin.

Rumi har utövat ett stort inflytande på filosofer och författare också i väst. Ekerwald nämner Schopenhauer, Hegel och Nietzsche. Henri Bergson lär ha utnämnt ”Mesnavi” till ett av mänsklighetens viktigaste litterära verk. I Sverige beundrades Rumi av bland andra Hjalmar Gullberg, Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf.

”Persisk balsam” bjuder på egendomlig, trösterik och gränsöverskridande poesi. Utöver Rumi ingår ett tiotal sufiska diktare, däribland Attar, Djami och Omar Khayyam (se artikel nedan). Mycket förblir kryptiskt för den oinvigde, det måste sägas. Kravet på kulturhistoriska, mytologiska och teologiska förkunskaper är många gånger för högt, åtminstone för denne läsare. Men här finns också dikter som blixtlikt tänder till och anropar dig, trots alla avstånd i tid och rum. Här finns också en avskalad, avklarnad enkelhet, som i Rumis ”Efter döden”:

Ty i den verld som kommer efter döden, beklädas alla våra tankar
med en kropp;
Och sådane som våra tankar hafva varit här i lifvet, sådan varder,
efter döden, ock, vår kropp.
Våre fördolde tankar visas, DÅ, fram, som en bildbok;
Och detta innan-foder skall, DÅ, blifva utsidan på plagget.

Hermelin tillämpade en strikt bokstavstrogen princip i sina översättningar. Men det utesluter sannerligen inte märgfulla formuleringar. Här några rader ur Rumis ”Lappskräddaren”, om den jordiska tillvarons förljugenhet och förgängelse:

Hur länge efterfikar du det muntra skämtet och de ruttna sagorna
af ångest-hjulet?
Hur länge vill du läppja på och njuta af det söta vinet af de söta
smek-orden af DENNA verld?!

Sufismens långt drivna religiösa tolerans har lett en del uttolkare att ifrågasätta dess specifikt islamska identitet. Ibland får man onekligen en känsla av ett slags panteistisk och gränslös gudsuppfattning. Gud är överallt och i alla, och vilken av religionerna han åkallas igenom tycks betydelselöst. Sana‘i skriver:

Hvad är en musulman, hvad en elds-dyrkare vid Hans dörr?
Hvad är en kyrka, hvad (är) en klostercell för Honom?
Elds-dyrkaren och den kristne; den sedlige och den brottslige:
Alla äro de sökare; och Han – Den Sökte.

Den nya antologin med Hermelins översättningar lever upp till sitt namn. Det är dikt som kan trösta och ingjuta hopp i tider av hopplöshet. Då som nu. Lyssna nu till sist på Djamis paradoxala lovsång till kärleken:

Blif kärlekens träl, att du må blifva fri,
Lägg dess sorg på din barm, att du må blifva glad.