Ur askan i elden brukar man säga om någon som undkommit något dåligt för att hamna i något ännu värre. Uttrycket kommer för mig när jag läser Renzo Aneröds andra roman Vildsvinet. Huvudpersonen Zanko – i denna berättelse som utspelar sig i Göteborg – är en smågangster med rötterna i det kurdiska klansamhället, hans muslimska familj har flytt till Sverige undan Saddam Husseins kurdfientliga regim i mitten av 90-talet. Romanens titel anspelar på Ahmed, Zankos farfars far som kallades Vildsvinet och som på 30-talet dödar en man från en annan klan för att mannen vanhedrat honom. Zanko tillhör alltså en kurdisk släkt där den så kallade hederskulturen inte bara är ett gångbart och ofta utnyttjat begrepp utan blodig realitet.

Tillsammans med ett par andra muslimer och en assyrier skapar Zanko ett skräckvälde – en kriminell klan som sysslar med droger och stölder och inte drar sig för att misshandla folk som inte gör som de säger – i en förort till Göteborg i efterdyningarna av Backabranden. I början av 2000-talet skjuter de skarpt mot en vakt som vägrat släppa in dem på en krog. De åker fast och sprids ut på olika anstalter.

Under fängelsevistelsen skriver Zanko berättelsen om sina rötter och man får nästan för sig att han har kommit på bättre tankar, men väl frisläppt kastar han ut historien – som Aneröd med jämna mellanrum klipper in i romanen – genom bilfönstret, vilket markerar att han inte alls bryr sig om den. När Zanko kommer tillbaka till förorten är han värre än någonsin, men han spelar rehabiliterad inför sin familj.

För att göra en lång historia kort kan inte Zanko acceptera att hans syster Dilsa – en av de få vettiga personerna i boken – blir tillsammans med Quang, en vietnamesisk, skötsam kille engagerad i Lugna Gatan. Trots att Zanko är en misslyckad odugling som förstör för sig själv och andra har han mage att bli uppbragt över systerns så kallade svek mot sitt folk. Förutsägbart nog misshandlar han Quang, varpå Dilsa hamnar på psyket.

En av Zankos vänner, Mohammad, som också satt inne ett tag, har nu blivit troende muslim och Zanko är inte oberörd av den nye Mohammad. När Zanko till sist beslutar sig för att överge sin kriminella bana går han ur askan i elden, kan man säga, eftersom han ganska snart blir öppen för den avart av islam som kallas fundamentalistisk islamism. Mohammad introducerar visserligen Abu-Afif, en religiös fanatiker, för Zanko, men han varnar samtidigt Zanko för mannen som han tycker alldeles har förvanskat islam.

”Vildsvinet” är onekligen en rappt berättad historia, men jag tycker att den har många brister. Aneröds avsikt är måhända att ge en bild av den svenska förorten med ickeintegrerade invandrare som en veritabel krutdurk, och beskriva några av orsakerna till detta, bland annat de kulturer som invandrarna kommer ifrån, det våld de har sett på nära håll och hur de har blivit på grund av detta.

Problemet är att han har satt ihop ett typgalleri, få av gestalterna känns som riktiga människor. Ett annat problem är hur våldet accentueras inom ramen för berättelsen, det märks tydligt hur författaren måste ta i mer och mer för att det ska märkas att det blir värre och värre. Med jämna mellanrum undrar man om det kan bli värre; det kan det. Med versaler och utropstecken går författarens röst till slut upp i falsett och det blir det ingen bra prosa av.