I en nyutkommen bok av filosofiprofessorerna Ian Buruma och Avishai Margalit, Occidentalism , avvisas Samuel Huntingtons idé om ett civilisationernas krig. Däremot menar författarna att det råder en global idékamp mellan västvärldens liberala demokratier och det de kallar occidentalismen. Med detta begrepp avser de ett på stereotyper och generaliseringar baserat avståndstagande från de liberala och sekulära demokratierna i väst. Occidentalismen är ingen ny företeelse, som tidiga exempel nämner de den japanska nationalismen och den ryska panslavismen, men idag anser de islamismen vara den främsta exponenten för fenomenet.

I motsats till flera andra forskare anser de inte att den radikala västfientligheten i delar av den islamska världen främst beror på aktuella företeelser som konflikten mellan Israel och Palestina eller Irakkriget. De söker occidentalismens rötter längre tillbaka och hävdar till yttermera visso att den har sitt upphov i västvärlden. Det var här den första reaktionen uppstod mot sekulariseringen, upplysningens rationalism och liberalismens individualism. Och på samma sätt som moderniteten spreds ut över världen från väst torgfördes också den ursprungliga kritiken mot den av västliga tänkare. Burumas och Margalits bok har närmast karaktären av en essä. Den består av ett antal, delvis överlappande teman och argumentationen, som ofta är bestickande och välformulerad, bygger i mycket på skissartade exempel.

De två bästa avsnitten handlar om synen på den moderna storstaden och köpenskapen. Författarna visar bland annat att de stora västmetropolerna tidigt betraktades med avsmak och förakt av den kapitalistiska moderniseringens kritiker. De förknippades med dekadens, ohämmade begär, girighet och sexuell lösaktighet. Staden representerade den moderna kulturens förfall och syndfullhet, medan landsbygden framstod som uttryck för det ursprungliga och äkta. På samma vis som Berlin för mellankrigstidens kulturkonservativa och högerradikaler var prototypen för ”andlig nedsmutsning”, har New York under senare årtionden varit de islamistiska occidentalisternas symbol för västvärldens ytlighet och materialism.

Buruma och Margalit menar att det låg en djupare ideologisk symbol i attacken på World Trade Center i New York. Det var inte bara en blodig terrorhandling utan också ett slag mot den ogudaktiga och perverterade västvärldens främsta kommersiella institution. Islamisterna ville visa både människorna i väst och sina egna anhängare att superkapitalismen också i sin högborg var sårbar och dödlig.

Den islamistiska terrorn har emellertid också ett annat syfte, om man får tro Buruma och Margalit. Den vill demonstrera att medan jihadisten är beredd att dö för sin sak är medborgarna i väst hemfallna åt lyx och njutning. Materialismen har förvekligat västerlänningen, gjort honom feg och bekväm. Författarna menar att detta synsätt har gamla förebilder i väst och lyfter fram tyska tänkare som Werner Sombart, Oswald Spengler och Ernst Jünger. För dessa och andra var demokratin med dess jämlikhetsideal ett system för krämare och svaga. Det vänder ryggen åt värden som ära, heroism och vilja till storhet.

Terrorn är med andra ord inte bara uttryck för hat mot väst utan bygger också på övertygelsen att västerlänningarna är undfallande och kraftlösa om de utsätts för våldsamma handlingar.

Visst lyfter ”Occidentalism” fram en viktig och intressant aspekt på kritiken av den västliga moderniteten. Men argumentationen övertygar inte helt. Fokus ligger övervägande på den tidiga och klassisk kritiken av väst, men om tänkandet inom den rörelse – islamismen – som författarna anser idag för vidare fiendskapen mot väst får läsaren inte veta mycket.