När en diktators timmar är räknade och folket protesterar mot hans styre på gatorna, blir svaret inte sällan övervåld; han mobiliserar omedelbart den säkerhetspolis eller de trupper som upprätthållit hans terrorvälde.
Författaren Arash Hejazi skildrar i självbiografin ”47 sekunder” flera blodiga folkresningar i hemlandet. Han var bara en pojke när Mohammad Reza Pahlavi, shahen av Iran, den svarta fredagen 8 september 1978 försökte kväsa resningen mot hans sekulära envåldsstyre, något som så småningom bäddade för den religiöse Khomeini, ”den officielle ledaren för anti-shahrörelsen”, som Hejazi skriver.
Men redan när shahens makt började försvagas uppstod oro i väst – inte minst i USA – över framtidsutsikterna. Iran hade trots allt varit en pålitlig samarbetspartner. När det folkliga upproret mot shahen utmynnade i att Khomeini, som bidat sin tid i bland annat Irak, återvände och utropade Iran till ”islamisk republik” förstår man att västvärlden inte var särskilt road.
På ett fint sätt sammanfattar Arash Hejazi i upptakten till sin utmärkta och mycket läsvärda självbiografiska roman vad som timat i Iran under de senaste tre decennierna: ”År 1978 avstod kvinnorna frivilligt från rätten att klä sig som de ville, 2009 kämpade man för att återfå samma rätt.”
Hejazi berättar historien om en pojke som är så oerhört nyfiken på landets nye ledare ayatolla Khomeini att han vill – och faktiskt bereds möjligheten – att träffa denne i egen hög person; pojken finner Khomeini ytterst vördnadsbjudande och älskvärd.
På kort tid övergår Iran från en monarkistisk diktatur till en teokratisk sådan. De sharialagar som införs och tillämpas utgör en gedigen katalog av förbud. Vanvördigt kan man säga att mullorna i Iran förbjuder allt som gör livet värt att leva.
Författaren beskriver landets tragiska utveckling, omvärldens ekonomiska sanktioner som gör det allt svårare att få det att gå ihop, i synnerhet om man uppbär statlig lön, och kriget mot Irak, som sänder många iranska ungdomar i döden.
Arash Hejazis bok beskriver på ett realistiskt sätt en pojke – författaren själv – som efter hand blir av med sin politiska oskuld. När han går i högstadiet lyckas han än en gång komma i närheten av Khomeini. Han finner dock denne omåttligt tråkig.
Det är en stark berättelse om Irans moderna historia, en roman som också väver in de persiska mytologiska rötterna, bland annat zoroastrismen, en av världens äldsta religioner. Arash Hejazi, som förutom att vara författare också är läkare och förläggare, beskriver ett land som han älskar, en forntid han är stolt över och en utveckling som han hatar.
Om skildringen av Iran bara hade bestått av svärta – endast handlat om exempellösa grymheter mot enskilda, inte sällan barn och ungdomar, som den ständiga jakten på oppositionella utmynnar i – vore boken svårare att ta till sig. Nu lyser överlevnadsstrategierna upp romanen med jämna mellanrum, som när den unge gymnasisten – eftersom ingen får dansa, gå på bio eller roa sig – ber sin pappa om en videobandspelare och bokstavligen flyr in i filmens värld.
Arash Hejazi antyder dock att en totalitär stat alltid tillfogar sitt folk så djupa sår att de sannolikt aldrig kommer att läka. En bidragande orsak är den tystnad som lägrar sig: ”den enskildes fruktan, är tyrannens mäktigaste vapen”.
President Mahmoud Ahmadinejad, känd Förintelseförnekare som med hjälp av valfusk återvaldes 2009, personifierar enligt Hejazi det moderna Irans sämsta sidor. Pratet om den dolde imamens återkomst, som Ahmadinejad själv vill bereda vägen för genom att förinta Israel, kan inte författaren låta bli att ironisera över.
Genom sitt personliga vittnesbörd om ett lands komplicerade nutid har Hejazi skapat ett omistligt dokument; titeln ”47 sekunder” syftar på längden på det Youtubeklipp som spreds över världen, där Hejazi försöker rädda en ung kvinna som dör under en demonstration den 20 juni 2009.
Neda, träffad av en kula från kravallpolisen, kom att ”bli en ikon, symbolen för gröna rörelsen i Iran”, skriver Hejazi.
