Två personer har haft avgörande betydelse för svensk film under de senaste 50 åren. Den ene är Ingmar Bergman. Den andre är Harry Schein (1924–2006), som drev igenom 1963 års filmreform och bildandet av Svenska filminstitutet, en mäktig institution i svensk film som Schein styrde fram till 1978. Ett antal vd:ar har passerat sedan dess, men än idag ger SFI stöd till svensk filmproduktion, finansierat enligt samma princip som 1963, genom ett avtal mellan staten och filmbranschen.
Liksom när det gäller Bergman upphörde inte Scheins inflytande över svensk film med hans offentliga avsked från filmen. Några år efter Harry Scheins bortgång – han dog 2006 – ter sig tvärtom inflytandet större än på länge. Ett uttryck för detta är den nu utkomna antologin ”Citizen Schein”. Titelns allusion på filmklassikern ”Citizen Kane” har flera bottnar. Det finns inte bara likheter mellan den fiktive mediemagnaten Charles Foster Kanes och Harry Leonard Scheins livsöden, utan också i hur man i boken liksom i filmen angriper sitt föremål, genom återblickar utifrån en rad olika perspektiv. Och liksom Kane i filmen förblir Schein själv, bland alla vittnesmål, något av en gåta.
I ”Citizen Schein” kombineras en rad forskares bidrag med betraktelser av personer som verkade i Harry Scheins närhet. I antologin ingår också ett urval av Scheins egna skarpa texter som filmkritiker och kulturdebattör, liksom inte minst många vackra fotografier.
När man bläddrar i den praktfulla boken inser man snabbt att ”bilden” av Harry Schein också består av de många fotografierna av honom, ensam eller tillsammans med maktens män, de tjusiga skådespelarna, hustrun Ingrid Thulin, filmkritikerna eller de trotsiga filmskolestudenterna. Var han än befinner sig är han alltid lika elegant, i smärt kostym eller tenniströja och med sin skinande solbränna och sin cigarett. Med boken följer en dubbel-dvd med bland annat tv-inslag och unikt filmmaterial, där vi också kan höra Harry Scheins karaktäristiska rökiga stämma, med den tyska accenten.
”Citizen Schein” utgår från, fördjupar och adderar till den offentliga bilden av Harry Schein. Vi möter den judiske ynglingen från Österrike som ensam flydde undan nazisterna till Sverige 1939, kemiingenjören och entreprenören som blir ekonomiskt oberoende med hjälp av ett vattenreningspatent och en smart affär, filmkritikern och kulturdebattören, visionären, filmdirektören, playboyen, maktmänniskan, utredaren, medieprofeten, krönikören och den ensamme åldringen.
Mer än en gång bjuder dessa olika fasetter på hisnande perspektiv. Brevväxlingen från 1959–60 mellan en hoppfull amerikansk filmagent och Harry Schein om Ingmar Bergmans eventuella intresse för att filmatisera professor Tolkiens ”Sagan om ringen”-trilogi är underhållande läsning. Men vi möter också en förbluffande profetisk medieanalytiker, som decennier innan det blir ett faktum tycks förutse såväl bredband som pay-per-view.
På vilket sätt dröjer sig Scheins inflytande då kvar idag? Schein lämnade efter sig ett filmavtal, ett institut och ett väldigt filmhus vid Gärdet i Stockholm, men också en idé kring vilken filmpolitiken än idag graviterar: idén om kvalitetens betydelse. I sitt bidrag påtalar Pelle Snickars att Scheins strängt elitistiska filmsyn ter sig otidsenlig idag, när högt och lågt blandas. Men samtidigt står Scheins kvalitetsbegrepp emot kritiken, eftersom han själv betonar kvalitetsbedömningars relativitet och tidsbundenhet.
I en betraktelse av nuvarande vd:n för Filminstitutet, Cissi Elwin Frenkel, beskrivs hur Filminstitutet idag, oavsett vad belackare påstår, använder Scheins kvalitetsdevis som ledstjärna. Men väl så talande är Elwin Frenkels inledande, närmast erotiska beskrivning av ett fotografi av Schein, bakåtvräkt i stolen med fötterna på sitt skrivbord och ”något småfräckt i blicken”. Det är kanske här Scheins 1960-tal landar rakt ned i 2010-talet: att ha smak för kvalitet är att ha uppenbar känsla för stil. Och det är förbannat sexigt.
