Numera tvekar få författare om de erbjuds att medverka i tv, men för några decennier sedan var det inte så. I sin bok ”Möten med Harry Martinson i televisionens begynnelse” berättar naturfilmaren och tv-producenten Boris Engström om hur han med lock och pock lyckades få Harry Martinson att som lyrisk och filosofisk speaker bidra till tre halvtimmeslånga naturfilmer som sändes kring 1970.
Efter den första av filmerna, ”Mystigar”, sänd 1969, lär akademikollegan Pär Lagerkvist ha uttalat sin förfäran över att Martinson hade ”lånat ut sin röst till tv”, märk väl utan att en enda gång visa sitt ansikte.
Harry Martinson, alltid känslig för minsta kritik, tog illa vid sig av Lagerkvists uppfattning om hans ovärdiga medverkan i vad som på den tiden kallades ”dumburken”, så trots att premiären lockade drygt 1,6 miljoner tittare och fick goda vitsord i dagstidningarna, vägrade Martinson att fortsätta samarbetet med Engström.
”Aldrig, aldrig mer ska jag berätta till en film”, utbrast han, som om han hade blivit lurad till något han egentligen inte ville göra. Engström, som hade haft svårigheter att locka Martinson till att vara med i ”Myrstigar”, hade planer på ännu ett gemensamt projekt och fann att det mödosamt uppbyggda förtroendet var brutet, men han gav sig inte utan lyckades i kraft av övertalning – och kanske främst tack vare de vackra bildsekvenser han kunde visa för Martinson – stimulera denne att vara med om ytterligare två filmer, ”Vattnets värld” (1971) och ”Vandring med ljus och vind” (1972).
Dessa två naturfilmer har SVT för övrigt nyligen utgivit på dvd i en kassett som också har fungerat som ersättning för årsbok inom Harry Martinson-sällskapet.
I sin bok berättar Boris Engström om filmerna och deras tillkomst, därtill om sina möten med Harry Martinson och om hur samarbetet gick till. Det är tyvärr en ganska ytlig framställning, skriven med en stilistisk nödtorft som står i stark kontrast till Engströms bildmässiga begåvning och hans eminenta förmåga som naturfilmare.
Egentligen håller inte texten för en hel bok. Att det ändå blir en sådan är tack vare det bildmaterial som Boris Engström bifogar, huvudsakligen i form av egna fotografier och av vykort han har gjort med små texter av Harry Martinson.
Intressant är texten egentligen bara när Engström beskriver de praktiska bestyren kring filmernas tillkomst. ”Text och berättare Harry Martinson” står det i slutvinjetten till de båda filmer som nu har kommit på dvd.
I själva verket, avslöjar Engström i sin bok, hade Martinson inte med sig några texter till ljudinspelningarna av de två första filmerna. Vid det första tillfället sa sig Martinson ha glömt sin text hemma. Vid det andra gjorde han ingen hemlighet av att han inte hade brytt sig om att skriva något. Engström berättar: ”Det var med stor spänning och förväntan jag följde honom genom studiofönstret. Till min häpnad såg jag att han inte hade någon skriven text med sig! Martinson talade helt fritt, till bild efter bild som rullades fram på den vita duken.” Efter en halvtimme var allt klart.
Först i samband med den tredje filmen hade Martinson gjort ett manus. Insvept i filtar fick han då sitta hemma i sitt eget bibliotek och läsa in sin text. Han vägrade att ta sig till en inspelningsstudio.
Engström samlade material till en fjärde film, ”I grästuvans värld” och visade Martinson en arbetskopia av den, men så kom Nobelpriset emellan. Kritiska reaktioner mot detta, främst av Sven Delblanc och Olof Lagercrantz som förfasade sig över att Akademien belönade två av sina egna medlemmar, ledde till att Harry Martinson blev djupt deprimerad och aldrig återvann sin livsgnista. Budet att skriva en text till ”I grästuvans värld”, ett tema som inspirerats av Harry Martinsons sista diktsamling ”Tuvor” från 1973, gick istället till Gunnar Brusewitz som gärna ställde upp.
Några av anekdoterna om Harry Martinson är visserligen läsvärda, men Boris Engströms bok är främst värdefull som ett stycke tv-historia och som en påminnelse om hans egen betydande gärning som internationellt prisbelönt naturfilmare.
