”Florina den bångstyriga, flickan som sålde sina steg för pengar. Lögnerska, sprucken som en lerkruka, hemsökt av våldsamma ångestattacker.” Det är en tjusig öppning på en roman, nästan i klass med Nabokovs storstilade ”Lolita, ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Min synd, min själ.”
Behöver det sägas att också Florina är berättelsen om den förödande åtrån, på en gång besvärjelse och ett ”monument av fåfänga ord”? Språket skiljer sig dock. Mot Nabokovs smäktande violiner ställer svensk-kubanske René Vázquez Díaz ett sensuellt, barockt språk med stark doft av kön. Det är en bok och ett språk som snarare hör hemma i den surrealistiska traditionen från Lautréamont och Bataille. Följaktligen är den också utgiven av Vertigo. I översättning av Elisabeth Helms, bör kanske tilläggas: René Vázquez Díaz skriver både på svenska och spanska – ”Florina” hör till hans spanska produktion.
Upplägget är härligt fånigt. En exilkubansk författare erbjuds att mot en svindlande summa pengar sitta barnvakt över en helg. Föremålet för hans omsorger visar sig dock inte vara någon barnunge direkt, utan ett trånande, livsfarligt, sexuellt utsvultet hondjur i rullstol. Självklart är hon vacker, överjordiskt vacker som i böckerna. Upplagt för knullfest alltså, men det finns ett aber: Florinas mormor övervakar varje vinkel och vrå i huset med spionkamera. Enligt avtal blir Florina arvslös om hon ger sig åt en man före gummans död. Hur tillfredsställa sina brinnande pockande lustar utan att avslöjas eller bryta mot kontraktet? Spelet kan börja.
Ja, det är en helt bisarr bok. Ett febrigt groteskt kammarspel, en hysterisk sprängkåt fars med mycket sprut och spring i dörrarna. Lite som en gotisk musikal av John Waters. Tyvärr håller det inte särskilt länge. Boken sönderfaller i tre delar, och det är bara den första som är något att skriva hem om. I halvtid kommer ett filmteam på besök. De ska spela in porr på bakgården, vilket ger René Vázquez Díaz anledning till något slags omständlig satirisk kommentar till sexbranschen och den svenska feminismen. Finalen bjuder på en präktig happy ending i välbekant stil, med mycket smör i bröllopsklockorna.
Jag blir lite osäker, undrar om jag kanske slumrat till och missat någon fallucka, en listig övergång till dröm, önsketänkande, vansinne, död. Men det verkar faktiskt inte så. Också vid en andra omläsning är slutet precis så platt, banalt och fantasilöst som det låter. Synd på något som började så underbart eklektiskt och skruvat.
