Andrea Levys föräldrar kom till Tilbury 1948 med Windrush, fartyget som förde den första gruppen karibiska migranter till England efter andra världskriget. Windrush hälsades med blåsorkester. Karibierna behövdes i fabrikerna, men bara tjugo år senare hördes andra tongångar när den ökände rasisten Enoch Powell höll sitt ”Rivers of blood”-tal. I sina tre första romaner skrev Andrea Levy om migranternas barn, med mild humor mot en seriös klangbotten. De handlade mycket om kluvenheten mellan föräldrarnas krav och de ungas möjligheter i 60-talets London. Vid sidan av Ian McEwan är Andrea Levy den författare som givit de stilsäkraste interiörerna från bluesvågen i London.
Sitt stora genombrott fick Levy med sin fjärde roman, ”Small island”, där hon gick tillbaka en generation och skrev om migranterna från Windrush. I sin nya roman ”The long song” går hon ytterligare hundra år bakåt och skriver om Jamaica på 1830-talet och tidens två avgörande skeenden på ön: slavupproret 1831–1832, som brukar kallas ”The baptist war”, och slaveriets slutliga avskaffande 1838.
Allt skildras genom den nyckfulla miss Julys minnen. Hon avlades i en arketypisk plantagevåldtäkt; hennes mor var slavkvinna, hennes far en av de brutalaste uppsyningsmännen. När July är nio år tar plantageägarens syster hand om henne. July blir hennes tjänarinna, och hennes mor säljs.
Så inträffar upproret, men vi får bara indirekta skildringar och rykten. July ser inget av det förrän efteråt, när hon bevittnar lynchjustisen och massavrättningarna sedan upproret slagits ner. Kontrasten till den indirekta skildringen av det tidigare förloppet förstärker grymheten och åskådligheten i de passagerna.
Den indirekta skildringen är ett filter i romanen, miss Julys käbblande med sonen ett annat. Ty hennes son fördes till England sedan modern lämnat bort honom. Där blev han tryckare, och det är han som förmår modern att teckna ner sin historia. Han vill att hon skall tryffera texten med lyrisk skönskrift, medan modern bara vill berätta rakt av. Fast det blir inte så rakt av med alla distraktioner och försök att få läsarens stöd mot sonen.
Tonen är oftast godmodig. Andrea Levy låter sin åldrade hjältinna hållas, även när hon presenterar skilda versioner av samma förlopp eller när hon uppenbart lägger senare delen av sitt liv tillrätta. Fast då korrigeras hon å det brutalaste av sonen, förstås.
Den godmodiga tonen präglar också miss Julys bild av de andra slavarna. De är småsinta och förslagna, men ack så mänskliga i sina tillkortakommanden. Ty förtrycket föder inga hjältar, det är en av romanens insikter.
Den kulminerar dock i andra tonlägen. Direkt efter den fruktansvärda avrättningssekvensen följer en skildring av den symboliska begravningen den sista juli 1838, då ”monstret” lades till vila, alltså slaveriet. Romanen formar en bro, där dessa händelser utgör den mittpunkt och höjdpunkt till vilka allt annat relateras, och kontrasterar.
Efter Toni Morrisons och Valerie Martins romaner om slaveriet kan Andrea Levys projekt verka vanskligt, men ”The long song” är fri från den försköning, sentimentalitet och sensationalism som lätt smyger sig in när historiska trauman tolkas litterärt. Andrea Levys känsliga prosa balanserar dessutom mellan den mänskliga inlevelsen och gestaltningen av slaveriet som dehumaniserande kraft, en analys hon för in i romanens senare del, i bilden av abolitionisten som anländer till Jamaica efter slaveriets avskaffande. Han gifter sig med miss Julys matmor, och ett triangeldrama tar form. Men i sitt agerande gentemot de numera fria arrendatorerna utvecklar han de gamla slavägarnas diktatoriska ägandekrav.
Andrea Levys nya roman ger både inkännande människoporträtt och en hänsynslös studie av slaveriet, där humorn bryts mot en naturalistisk klarsyn. Så förenar hon styrkan i Morrisons och Martins slavromaner med analysen av slaveriet i Fred D’Aguiars mästerverk ”Feeding the ghosts”.
