Om Francois Rabelais (1494–1553) står det, apropå de samtidssatirer han skrev, i uppslagsboken: ”/.../ hans ofta av lärdom överfyllda stil”. Det är ingen tillfällighet att Fredrik Ekelunds ­senaste roman m/s Tiden har ett citat från nämnde Rabelais på försättsbladet. Inte heller att detta citat härrör från ”Gargantua”, 1500-talsförfattarens mest kända verk. Jätten Gargantua, huvudpersonen i Rabelais bok, är ett riktigt matvrak.

Kopplingen till mat infinner sig osökt i Ekelunds bok redan inledningsvis. Under 70-talet jobbade de i Malmö hamn, ­gänget som nu träffas för en trerättersmiddag på författarens balkong. Ingen äter dock som Gargantua, här handlar det om andra överdrifter.

Sålunda går man minutiöst igenom alla de hamnarbetare man stött på genom åren, och alla är försedda med öknamn. Det är en gargantuisk störtskur av namn rakt igenom romanen. Eftersom hundratals hamnarbetare med öknamns nämnande passerar revy i romanen, under detta så småningom långt utdragna samtal, är det förstås inte alla som får någon karakteristik, men påfallande många.

Jobbarna i hamnen är dock bara en förevändning för att beskriva yrkets alla delar och hamnarbetets historia och arbetarrörelsens dito. Det är ett gäng synnerligen talföra middagsgäster och flera av dem har djupa specialkunskaper.

En drar till exempel mänsklighetens historia, en utvikning som heter duga, från männi­skans apliknande stadium via antiken, medeltiden, romantiken, upplysningen och August Palm till dagens förutsättningar på arbetsmarknaden. Självklart sitter Francois Rabelais och ler i sin himmel åt dessa excesser, inte minst åt Fredrik Ekelunds alla respektlösa ordvrängningar.

Det är en helt vansinnig berättelse som sköljer över läsaren. Samtidigt får man en känsla av att det är på riktigt; dialogen förefaller exakt avlyssnad, allra helst skånskan, som Ekelund alltså envisas med att fortsätta skriva (som han redan gjorde i debuten med ”Stuv Malmö, kom!”, 1984), fast det knappast räknas som ett litterärt språk såsom värmländskan och västerbottniskan. Man måste absolut vara något av språkbegåvning och encyklopediskt snille för att skriva en sådan roman, de flesta ord vänds ut och in och avslöjar djupare betydelser eller endast tomhet.

Men egentligen hade det bara varit en tokrolig och överdriven skildring av ett antal formidabelt mångkunniga och mångförslagna före detta hamnarbetare om inte berättelsen haft en smärtsam replipunkt. I inskjutna kapitel berättar Fredrik Ekelund den gripande historien om den i Sverige okände arbetarförfattaren Gösta Larsson.

När man larvar sig som mest runt middagsbordet på balkongen kommer jag på mig med att längta till författaren som slog igenom i USA, dit han flyttat, men aldrig helt kom att accep­teras i Sverige. På ett sätt faller boken sönder i två delar, det ­rabelaiska middagssamtalet och den minst sagt tragiska histo­rien om den under en period i USA uppburne svenske författaren, som sedan råkade illa ut under McCarthyregimen.

Om Ekelund hade koncent­rerat sig på Gösta Larsson hade han skrivit en minor classic, men då hade Rabelais rynkat på näsan.