Merete Mazzarella återberättar i sin bok ”Den goda beröringen” en myt om läkarstaven, en av läkaryrkets symboler. Enligt denna myt har guden Merkurius förmått två ormar i vild kamp att i stället jaga varandra uppför sin stav, där de sedan av någon anledning blivit ihoptvinnade. De två ormarna skulle symbolisera kunskap och visdom, naturvetenskap och humaniora, vilket kunde bli en god gammal myt om läkekonsten som just de två kulturerna i skön förening - om än blängande på varandra med viss misstänksamhet. Om förhållandet mellan ”de två kulturerna”, här medicin och humaniora, handlar boken och Mazzarella har den lovvärda ambitionen att visa att bägge behöver varandra.
Det är alltså en vacker tanke med de två ormarna, men som Merete Mazzarella påpekar så finns det bara en orm på läkarstaven! Kanske finns det även här en fördold sanning, nämligen att det inte finns två kulturer utan egentligen bara en! Själv tror jag att det förhåller sig på det viset. Hon menar att begreppet bildning inte bara ska förbehållas humanistisk och litterär sådan, utan att naturvetarnas - och medicinarnas - kunskaper också ska räknas lika.
Här tror jag hon har fel. Bildning kommer nog alltid att i första hand handla om litteratur, historia och beroende på synvinkel konst och musik. Naturvetare och medicinare (eller för den delen ekonomer) som vill kallas bildade får nog vackert läsa klassiker och annan god litteratur - vilket inte hindrar att de med sin speciella bakgrund kan ge en särskild ton eller prägel åt tolkningen av en sådan kanon. Exempel på detta skulle kunna vara författare som Stephen Jay Gould och Richard Dawkins, bägge briljanta essäister men i huvudsak okända på svenska kultursidor.
Bildad blir man inte heller bara för att man följer ett eller annat litteraturteoretiskt eller sociologiskt mode. En renodlad låt oss säga socialkonstruktivistisk attityd, enligt vilken vetenskap mest av allt är en konstruktion, kan lätt bli ett sätt att slippa sätta sig in i komplicerade frågor som till exempel evolutionsläran, som ju brukar avfärdas som ”biologism” men som håller på att förändra vår syn på människans ursprung och beteende. Man bortser, som Mazzarella påpekar, från att vi har en kropp.
En mildare form av sådan kritik mot medicinen borde däremot läkare och forskare lyssna på. Det är inte långsökt att tänka sig att både basal biomedicinsk forskning och klinisk vetenskap kan vara påverkade av nycker, trender och i värsta fall systematiska felaktigheter utan att för den skull vara konstruktioner.
Dagens medicin, sjukvård och synen på läkekonsten (om en sådan får finnas numera) vimlar av paradoxer. I västvärlden upplever sig alltfler människor som sjuka men har i själva verket aldrig varit friskare eller levt längre. Ju mer läkare och sjukvård, desto friskare blir människorna och desto sjukare upplever de att de är!
Vad är förresten hälsa, frågar sig Mazzarella, utan att finna något säkert svar. Möjligheterna att
behandla sjukdomar har ökat rejält, men de stora sjukdomarna - cancer, reumatism, åderförkalkning - vet vi inte varför vi får.
Vi har alla en sjukdom som väntar på oss och som vi kommer att dö i, och läkarvetenskapen har blivit allt bättre på att förutsäga denna sjukdom och på att lindra symtomen.
Att bota däremot, är inte lika vanligt som man tror, och det var det som bekant inte förr heller.
Mazzarella ger otaliga exempel ur litteraturen på hur läkarrollen ska ha ändrats, men jag tror detta mest är ytliga förskjutningar, som handlar om samhällsklimatet och vad folk - patienter och anhöriga - förväntar sig. Den gammaldags patriarkaliske doktorn är det få som vill se i dag. Men i sin kärna handlar sjukvård fortfarande i hög grad om mötet mellan läkare och patient, vilket inte har ändrats. Det är därför vi har en läkaretik som reglerar läkarens makt och som även gör att läkare och patient kan stå emot till exempel andras ekonomiska intressen - sjuka och gamla människor kostar ju pengar.
Det är därför allvarligt när läkaretiken håller på att erodera, och riskerar att alltmer ersättas av ekonomism, måhända i skön förening med utilitarism - och cynism. Här vill Mazarella ge en humanistisk motvikt vilket hon lyckas väl med.
