På färden söderut på väg 55 såg jag plötsligt en pittoresk siluett: fram och tillbaka på parkeringsplatsen vandrade en man med pipa i munnen. Det var som en vålnad från 60-talet, när alla rökte och lukten av latakiatobak stod för trygghet. Just en sådan rak, engelsk pipa avdelar stycken i Johan Hakelius ”Döda vita män” – kanske just för att markera att dessa snabbiografier behandlar en svunnen värld. Hans bok är nämligen ett svårartat uttryck för anglomani, en besatthet av allt engelska från Typhoo tea till excentriska gubbar.
De senare är föremål för Hakelius roliga och läsvärda skrift. För den, som också är angloman, är många av gestalterna bekanta, men de presenteras ofta på ett nytt sätt, ibland särskilt vinklat för en svensk läsekrets. Hakelius har en charmerande vana att nå fram till ämnet på omvägar, ungefär som när man tar en sväng till lantkyrkan innan man går till puben för sin Ploughman’s. Mellan essäerna finns några rader härligt meningslöst vetande, som binder ihop essäerna. Författarna Anthony Powell och George Orwell förbinds exempelvis med orden: ”Anthony Powell var den som anförtroddes att välja psalmerna på George Orwells begravning 1950.” Tänka sig!
Hakelius roas av att vara politiskt inkorrekt och begränsar sig därför till manliga föremål. Ändå har han ibland svårt att hålla sig från kvinnorna – fascinerande gestalter som Mitfordsystern Diana Mosley eller den utlevande Idina Sackville smyger sig in bland karlarna.
Hakelius skriver dock om ett manssamhälle – 1900-talets Storbritannien – och männens dominans är därför inte förvånande. De förenas dessutom av sin excentricitet. Många av de skildrade är aristokrater, flera har skrivit betydande dagböcker och ett par av dem började på ålderns höst sova med kramdjur i sängen. Här finns den andlöst vackre Stephen Tennant, den kanske mest omtalade bland 20-talets vackra folk. Här finns också samma vackra folks skildrare Evelyn Waugh och hans lika elake son Auberon, den mordåtalade baroneten Jock Delves Broughton, genealogen sir Iain Moncreiffe of that Ilk… de är alla fascinerande, men eftersom boken saknar innehållsförteckning blir de svåra att hålla reda på. En rejäl personförteckning hjälper dock läsaren en bit på vägen.
Dessa herrar är inte sådana man skulle vilja att ens dotter gifte sig med, men hade nog varit roliga att träffa på ett cocktailparty. Gång på gång kontrasterar Hakelius dem mot tråkigheten, och det är förstås mer nöjsamt att läsa en bok om roliga galningar än om Åke Tråk. Intressantare är dock att Hakelius ständigt betonar att dessa män vägrade låta sig paketeras i någon åsiktslåda. De som var politiker följde ingen partilinje, och privatmännen var utpräglade individualister. Man har svårt att inte se dem som identifikationsobjekt, i all synnerhet som Hakelius på författarporträttet poserar i rutig tweedkostym.
Samma rutiga tweed, Hacketts Jubilee Tweed, utgör också bokens omslag. Tillsammans med titeln kan det inte vara annat än en allusion på den komiska thriller från 80-talet, som i original heter ”Dead Men Don’t Wear Plaid”. Efter läsningen av Hakelius bok kan man dock lugnt slå fast att döda män visst klär i rutigt – men då ska de vara engelsmän, och det ska vara äkta tweed.
