Vem var Folke Bernadotte? Den frågan är faktiskt befogad. När rödakorsexpeditionen med de så kallade Vita bussarna, som räddade åtminstone 17 500 svårt medtagna fångar från de tyska koncentrationslägren, återvände till Sverige hyllades greve Bernadotte som en hjälte i hela Skandinavien. Hans bok ”Slutet”, som redogör för den framgångsrika räddningsinsatsen i andra världskrigets sista skälvande minuter, blev en bestseller som översattes till nästan tjugo språk. När Bernadotte mördades i Jerusalem, den 17 september 1948, chockades en hel värld. Som FN:s förste fredsmäklare i den infekterade israelisk-arabiska konflikten blev han en viktig aktör på den världspolitiska scenen. Trots det har Bernadotte inte alls blivit lika uppmärksammad som de två andra svenska megastjärnorna under krigsåren och kallakrigsepoken. Jag syftar naturligtvis på Raoul Wallenberg och Dag Hammarskjöld.

Nu har en populärvetenskaplig biografi över Folke Bernadotte dykt upp på bokhandelsdiskarna, Vem var Folke Bernadotte?. Verkets författare är den välkände historikern och pressforskaren Stig Hadenius. Bland hans tidigare böcker kan nämnas en biografi över Gustaf V som gavs ut för två år sen.

Greve Folke var brorson till Gustaf V. Fadern, prins Oscar, var den förste i Bernadottefamiljen som tog avstånd från systemet med arrangerade fursteäktenskap och gifte sig borgerligt med Ebba Munck af Fulkila. Folke, som föddes 1895, var parets femte och sista barn. Han gifte sig 1928 med Estelle Manville som var dotter till den amerikanske asbestmiljonären Edward Manville.

I många år levde greve Folke ett glassigt drönarliv utan att skaffa sig någon meningsfull sysselsättning. Först i 40-årsåldern tog karriären fart. 1935 blev han ordförande i Simfrämjandet och Svenska scoutförbundet. Vid krigsutbrottet engagerade han sig i det frivilliga försvarsarbetet och 1943 blev han vice ordförande i svenska Röda korset. På hösten samma år arrangerade det Internationella Röda korset en tysk-engelsk fångutväxling i Göteborg med Bernadotte som koordinator. Det effektiva arrangemanget, som väckte stor uppmärksamhet, blev startpunkten på Bernadottes internationella karriär. Den 20 maj 1948 utsågs han av FN:s säkerhetsråd till medlare i Mellanöstern.

Vid krigsslutet hyllades Bernadotte, som ovan noterats, för sina insatser. Men sedan kom kritiken, konstaterar Hadenius, och den har tidvis fått stort medialt genomslag. En förklaring kan vara, menar han, att Bernadotte överdrev betydelsen av sina egna förhandlingar med Gestapochefen Himmler i sina böcker och tonade ner vissa andra personers insatser. I sina omdebatterade memoarer (1947) framhäver Himmlers excentriske massör Felix Kersten sin egen roll och riktar allvarlig kritik mot Bernadotte.

1953 publicerade den brittiske historikern Hugh Trevor-Roper en skandalös artikel där han satte Kerstens insatser i centrum och avfärdade Bernadotte som en obetydlig transportfunktionär. Trevor-Roper åberopade också ett förfalskat brev från Bernadotte till Himmler där rödakorschefen hyllar den nazistiska förintelsepolitiken mot judar. ”Den systematiska nedsvärtningskampanj som av somliga bedrivits mot Folke Bernadotte är orättfärdig och skamlig” skriver statsvetaren Sune Persson i boken ”Vi åker till Sverige” (2003) som Hadenius citerar. Trevor-Ropers anseende som historiker utplånades dock först 1983 sedan han suttit i den ”expertpanel” som intygade att Hitlers förfalskade dagböcker var äkta.

Folke Bernadottebiografin ger mersmak, men i mitt tycke är Hadenius bok alldeles för ytlig och vördnadsfull, som en nekrolog eller en artikel i ”Svenskt Biografiskt Lexicon”. Den som vill veta mer om rödakorsexpeditionen kan naturligtvis gå vidare till Perssons ovannämnda verk. En annan fängslande bok, som kartlägger mordet på Bernadotte, är ”Döden i Jerusalem” (1995) av den amerikanska journalisten Kati Marton.

Men sen då? Världens förste FN-medlare är utan tvekan värd en mer djuplodande levnadsteckning som tränger bakom den oklanderliga fasaden.