Sedan Halloween importerades på bred front under 1990-talet har skräcklitteraturen fått ett uppsving i Sverige. De senaste fem-sex åren har också utbudet av läskiga böcker för barn ökat. Framför allt gäller det böcker för slukaråldern och uppåt, men i år har det även kommit ovanligt många bilderböcker.

Ofta handlar skräckbilderböckerna om att bearbeta sin rädsla, om att bildligt talat släpa ut spökena i dagsljus så att de spricker. Påtagligt många av dem är godnattsagor. Men vem ska kunna sova efter sådana rysligheter som vi möter i ”En liten skär och alla ruskigt rysliga brokiga” (recenserad i SvD den 8 juni 2009) eller ”Rädda spöket”?

Jo, det fungerar just för att berättelserna har en försonande twist som gör att det skrämmande blir gulligt, komiskt eller vardagligt. Det finns i regel en önskan om att försonas med det läskiga, att göra häxor och vampyrer mer mänskliga och visa att också de kan ha goda sidor. I ”Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck” får till exempel de spöken som först skrämmer Lillebror halvt från vettet sedan rollen av sagans hjälpare.

Denna bok är också ett av många exempel på hur barnet självt kan ta makten över sin rädsla. Eva Eriksson och Kicki Stridhs ”Det hemska spökhuset” (1992), i år återutgiven av En bok för alla, har en liknande tematik. En flicka vistas orädd och opåverkad en natt i ett spökhus för att hon aldrig har tagit till sig någon skräcknorm. Vi skapar själva vad som är läskigt tycks denna bok vilja säga.

Flera av böckerna kretsar kring temat mörker och om att bearbeta sin rädsla för just detta. I ”Mörkerboken” ska mörkret uppfattas metaforiskt. Sagan förmedlas via bilder i skrapteknik, vilket både bildligt och bokstavligt blir ett uttryck för att besvärja mörkret.

I skogen där ugglan hoar sitt olycksbådande ”Oro! Oro!” lurar en trollkarl, rövare och en varg. Alla vill de åt prinsessan Litens rikedomar. När hovmarskalken påtalar risken för rån biter sig oron fast i henne. Tills hon inser att man inte kan sitta och vänta på det värsta; hon slår upp dörrarna och ger sig ut i skogen, alltmedan fienden väller in i slottet och tar över skattkammaren.

I en jordkula hittar Liten frid och en helt annat sorts rikedom, medan de som har stulit hennes skatter plågas av – ja, just det: oro. Med världsliga ting kommer oron för att någon kan stjäla dem. Sensmoralen är snudd på övertydlig, men det gör inte så mycket. Behållningen av den här boken ligger inte där, utan i den poetiska texten och i de hänförande svartvita illustrationerna med sina symboltäta och snillrika bildlösningar. Det här är en bok som inte bara ska läsas, den ska upplevas.

Det gäller även för ”I mörkret”, där bilderna också är något alldeles extra. Med säker hand har Bert Dombrecht skapat ett spel mellan ljus och mörker, mellan vita uppslag där trygghetsfiguren mamma finns närvarande och uppslag där det påträngande, myllrande mörkret kryper sig in när hon har gått.

Här finner vi en bok som bokstavligen handlar om sänggående. Johan ska sova och mamma läser en godnattsaga om monster för honom, men slutar mitt i och tar dessutom med sig hans lyssvärd när hon går. Utan det är han ingen rymdriddare, bara en liten kille rädd för mörkret och de skuggor som börjar torna upp sig över honom. Han tvingas ropa på mamma tre gånger innan han får svärdet tillbaka. Med det kan han äntligen anfalla det otäcka borta i hörnet, men resultatet blir inte det man förväntar sig…

Det intressanta med ”I mörkret” är att momentet som ska ta udden av det läskiga inte finns med. Här tar det i stället en ny vändning där saga och verklighet blandas i huvudpersonens värld. Boken blir i det ögonblicket en metatext, som illustrerar vådan av att inte läsa en spökhistoria för små barn till sitt slut.

Säkerligen hade det funnits ett försonande slut i mammas saga om hon hade läst vidare, ett slut som hade gjort att Johan kunde sova gott. Som det nu är måste han hitta på ett själv och då blir det betydligt läskigare. En perfekt godnattsaga! skriver förlaget i sin säljtext. Nog är det en fantastisk bok alltid, intressant och konstfullt utförd, men inte skulle jag läsa den just vid läggdags …