Medeltidsforskningen har inte haft goda villkor i Sverige på senare år, allra minst vid våra nyaste högskolor och provinsuniversi­tet, där man vanligtvis begränsar sitt intresse till det dagsaktuella och kommersiellt gångbara. Des­to mer glädjande är det då att Växjö universitet nyligen etablerat en forskargrupp som energiskt ägnar sig åt studiet av me­deltida ballader, det som förr brukade kallas folkvisor.

En viktig orsak till denna oväntade uppblomstring av balladforskningen är att man på Växjö stadsbibliotek nyligen hittade en bortglömd handskriftssamling som en gång tillhört folkloristen George Stephens (1813–1895) och visade sig innehålla mängder av gamla balladuppteckningar, delvis helt okända.

Påpassligt satte man vid stadens universitet igång ett forskningsprojekt kring detta fynd, och nu föreligger en första volym studier skrivna av projektets deltagare. En värld för sig själv har man kallat boken – en titel som kan syfta dels på medeltidsballadens fik­tiva universum av riddersmän, stolta jungfrur, lindormar och demoner, dels också på den folk­loristiska allmogemiljö där uppteckningarna gjorts under senare tid, inte minst i det småländska Värend, där Växjö är huvudort.

Ty balladens egenart består ju bland annat i att den trots sitt aristokratiska ursprung som hövisk dansvisa i medeltida riddarborgar fortlevde långt in på 1800-talet som muntlig sångtradition bland fattigt folk på landet och därmed blev ”folkvisor” i egentlig mening. Engelsmannen Stephens hörde till dem som fascinerades i sådan grad av dessa visor att han tillbringade många år i vårt land med att samla in deras texter och melodier samt förbereda dem för utgivning. Tillsammans med sin småländske vän Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, en av folkminnesforskningens ­pionjärer, planerade Stephens en stor balladutgåva i flera band.

Endast ett band kom dock ut i tryck, eftersom hela företaget avbröts, och senare utnämndes Stephens till professor i Köpenhamn. Där blev han kvar till sin död, och hans stora balladsamling, som lämnats kvar i Småland, glömdes efterhand bort.

Nu har man alltså satt i gång med att inventera samlingen i ett – som man säger – ”intermedialt” samarbete mellan litteraturvetare, musikforskare och språklig expertis. Dansken Sigurd Kværndrup, som för ett par år sedan disputerade i Köpenhamn på en mäktig och spännande avhandling i nordisk litteratur om den östnordiska balladen, hör till Växjöprojektets drivande krafter tillsammans med språkforskaren Gunilla Byrman, litteraturkritikern Tommy Olofsson – känd för SvD:s läsare – samt musikforskarna Boel Lindberg, Karin Eriks­son, Eva Kjellander och Magnus Gustafsson. Ännu har man inte hunnit med så mycket mer än att presentera det omfattande materialet och provisoriskt utreda dess förhållande till George Stephens verksamhet i Sverige och till ett par andra balladsamlingar som likaledes stammar från samarbetet mellan Stephens och Hyltén-Cavallius.

Det Växjögruppen hittills åstadkommit gör med nödvändighet ett något ofärdigt och kaotiskt intryck, och det kunde ha redigerats stramare för att undvika upprepning, men uppenbart är att man har funnit en riktig guldgruva som kommer att ge rik utdelning under kommande år i form av kompletteringar till vår stora nationella balladutgåva, ”Sveriges medeltida ballader”.

Det för lekmannen mest givande är nog tills vidare den livfulla presentation som Växjögruppen består ett par tidigare okända skämtballader av mustigt slag, ”Osteknoppen” och ”Kärringen på barnsöl”. Som Tommy Olofsson med rätta påpekar har skämtballaderna försummats av forskarna på grund av deras grovt ohöviska karaktär som avviker från övriga ballader.

I denna balladtyp vimlar det nämligen av groteska underklassfigurer som ohämmat glufsar i sig mat, kopulerar, sprider sin ­avföring och gör bort sig på ett sätt som definitivt inte passar in i riddarvisornas romantiska sagovärld.

Men Olofsson har säkert rätt i att skämtballaden fungerar som den höviska balladens komplement och baksida. Genom att ­lyfta fram det ohöviska som ett karnevalsbetonat inslag i folkets kultur understryker skämtballaden på sitt vis att det höviska är något som förväntas utmärka de fina och förnäma men däremot inte vanliga bondlurkar och deras kärringar. Redan i medeltida handskrifter och ofta hos Boccaccio finner man därför grovt oanständiga skämthistorier vid sidan av ädel riddardikt.

Medeltidsballadernas värld rymmer alltså både högt och lågt, och det kan säkert nu vara på tiden att forskarna ägnar mer uppmärksamhet åt det låga. Och varför inte just i Växjö? Onekligen behövs det ett nytt centrum för ­balladforskning, sedan ballad­experterna på Svenskt Visarkiv i Stockholm tyvärr numera gått i pension.