I samma ögonblick som polisen slår till mot misstänkta al-Qaidaterrorister i Danmark och Tyskland dimper Jan Guillous Fienden inom oss ned på bokhandelsdiskarna. Den nattliga inbrytningen, svartklädda specialstyrkor med k-pistar och rånarmasker, yrvakna män av suspekt härkomst som släpas ut på gatan med huvor för ansiktena. Presskonferensen där ministern förklarar att man avvärjt tidernas terrordåd. Scenariot finns beskrivet redan på första sidan.

Det är en händelse som ser ut som en tanke. Men – inte kan väl tillslagen bara ha varit ett av Piratförlaget iscensatt marknadsföringsjippo? Eller...?

Konspiratoriska frågetecken finns det tyvärr gott om i Guillous roman. Det är synd, eftersom det som jag uppfattar som bokens ärende, diskussionen kring allas vår moraliska skuld i det rättshaveri som kallas kriget mot terrorismen, upplöses i paranoiska dimmor. Hur kan den enskilde ha något ansvar när högre makter hela tiden lurar i kulisserna, om det yttersta ansvaret alltid ligger någon annanstans?

”Fienden inom oss” handlar alltså om rättsstatens kollaps efter elfte september: att de grövsta brotten numer är de som kräver minst bevisning. Titeln syftar på det som kallas ”hemmagjord terrorism”, att ett samhälle som ser alla invandrare som potentiella terrorister i slutänden skapar sina fiender.

Det verkliga hotet mot demokratin, menar Guillou, sitter i huvudet. Det är våra rädslor och fördomar, rösten som säger till oss att blunda för övegreppen på Guantánamo och den allmänna klappjakt på muslimer som bedrivs under parollen att vi för att skydda demokratin först måste avskaffa den.

På ett allmänt plan resonerar Guillou alldeles utmärkt kring det här, övertygande och pedagogiskt. Häcklandet av politiker, paragrafryttare och lagvrängare öppnar upp för en rad frågor om det som Hannah Arendt kallade ”den banala ondskan”. Hur tänker Säpoagenten som fabricerar bevis? Journalisten som ljuger för att kränga lösnummer? Tjänstemannen som hemligstämplar sanningen? Gör de bara sina jobb?

Synd bara att Guillou sätter strålkastarljuset på helt fel personer: sina bägge alteregon Ewa Tanguy och Erik Ponti, landets främsta sanningskommissionär respektive journalist. De två sista skuldfria människorna på jorden. Inga samvetskval att brottas med, ingen omedveten rasism, inga obehagliga beslut att rättfärdiga inför sig själva och andra. I stället små funderingar om viner, blondiner och handväskedebatter. Det är småskojigt med gliringar åt alla håll men kanske inte riktigt rätt skallar att trepanera.